Hej! Det här är bara en minnesanteckning, men jag lägger upp den eftersom jag redan har för många huller om buller i mobilen. Bilderna innehåller ett tre sidor långt kapitel ur Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. Snart ska jag publicera ett riktigt inlägg, det är bara det att jag varit upptagen med att skriva på en längre text som jag hoppas bli klar med en vacker dag. Trevlig läsning!
Ulf Stark och Anna Höglund - Pojken, flickan och muren
Ibland är det som att rätt ord får tankarna att falla på plats. De blir synliga för var och en, inte minst för en själv. Så var det med erfurtianismen. Men det händer också att orden kommer till oss före tankarna, som när vi läser en bok och försöker begripa vad det står i den. Immanensen jag nämnde sist är ett exempel på det. Begreppet flyttade in i mitt huvud för ett par år sedan, när jag började bekanta mig med Hegels filosofi, och har sedan dess inte velat lämna mig ifred. Som jag förstår den är immanensen något inneboende hos verkligheten. Medvetandet är istället transcendentalt, eftersom det har förmågan att tänka sig bortom den immanenta verkligheten, vilket vi exempelvis gör när vi fantiserar. Föreställ er en socialist som anklagar kapitalismen för att vara omoralisk. Problemet med hennes åsikt, det Nietzsche kallar ”värdeomdöme”, är inte att den är felaktig, utan att en utopisk socialist förblir maktlös i sin transcendentala kritik av kapitalismen. Det moraliska omdömet ger henne ingen kunskap om samhället. För kapitalismen är i sig själv varken ond eller god. Vårt värdeomdöme är en projektion från oss själva, ”metafysik” för att citera Nietzsche igen. Tankarna stannar kvar i huvudet. Den som vill förändra samhället måste istället ge sig ut i det.
Immanent transcendens
Att vara rotad i den existerande verkligheten har dock inget politiskt egenvärde. Syftet med socialismen är trots allt att transcendera, det vill säga överskrida, den immanenta kapitalismen. En sammanslagning av begreppen resulterar i en immanent transcendens där själva verkligheten går bortom sig själv. Den tyske sociologen Axel Honneth har skrivit kort om uttryckets historia i boken Redistribution or Recognition, i vilken han för en debatt mot vänstertänkaren Nancy Fraser. [1] Han ser den immanenta transcendensen som ett nyckelbegrepp i beskrivningen av Frankfurtskolans kritiska teori, vars tankar härstammade från den vänsterhegelianism Marx hade sin bakgrund i. Begreppets utgångspunkt var den roll arbetarklassen fyllde som revolutionärt subjekt inom det kapitalistiska samhället enligt marxistisk teori . Men när klassens förmåga inte levde upp till Frankurtskolans förhoppningar, och här tror jag att Honneth syftar på de uteblivna eller misslyckade revolutionerna i väst i kombination med socialdemokratins framgångar, ersatte de sitt ursprungliga subjekt. För att sammanfatta en flera decennier lång idéhistoria tog många inspiration av Freuds teorier och satte istället sin tilltro till subversiva drifter och begär, medan Honneth i sin tur utgår från ”erkännande” i mellanmänskliga relationer. [2] Den immanenta transcendensens tanketradition övergav iallafall marxismen.
Många marxister hade tidigare och har fortfarande en outtalat ”objektivistisk” syn på hur kapitalismen ska transcenderas, där människors subjektiva medvetan
Inuti och emot
Passande nog har Tronti även skrivit en text med titeln Within and Against. [3] Jag tycker att de orden väl beskriver vad den immanenta transcendensen går ut på. Huvudexemplet är såklart arbetarklassen som befinner sig inom kapitalet och samtidigt står emot det. Men Tronti vidgar uttryckets användningsområde. Han gör det till en princip för att bedriva immanent politik, även om han inte själv formulerar sig med de orden.
Utgångspunkten för en immanent politik måste alltid vara den materiella verklighet vi befinner oss i. Det är i regel inte en verklighet vi själva har valt och självfallet inte heller en verklighet vi ska acceptera, men vi måste ändå förhålla oss till den. Alternativet är, som Tronti beskriver det, maximalism: att kompromisslöst ställa sig utanför samhället och föra sin politik därifrån. På samma sätt som vi måste bekämpa kapitalet inifrån menar Tronti att vi måste förhålla oss till vänsterns organisationer, fackföreningar och staten. Nu finns det väl ingen motsvarighet i dagens Sverige till den tidens kommunistparti i Italien. Det som återstår är snarare arbetarrörelsens institutioner, exempelvis hyresgästföreningen, och såklart staten. Hur ska en radikal vänster förhålla sig till dem? Det är en fråga jag vill fundera vidare kring, särskilt om vi någon gång ska försöka oss på att faktiskt organisera arbetarklassen.
Tronti diskuterar även relationen mellan strategi och taktik, mål och medel. Enligt honom kan vi aldrig avfärda en taktik i sig på förhand, utan vi måste alltid se till situationen där den ska användas. Taktiska val är en fråga om makt. Därför skriver Tronti att socialdemokraternas misstag inte bestod i att de valde en parlamentarisk taktik. Problemet var snarare att de gjorde taktiken till en strategi, att slutmålet blev en plats i regeringen istället för att de såg det som ett av många möjliga medel.
Bortom kapitalismen
Avslutningsvis vill jag återkomma till Nietzsche som jag tror format den betydelse jag laddar orden ”immanens” och ”transcendens” med, även om jag inte har några citat för att bevisa min hypotes. Hegel och Nietzsche brukar vanligtvis utmålas som varandras motsatser. Men i mitt huvud gifter dem sig väl. Att läsa vad andra skriver handlar inte bara om att återge författarens avsikter, utan minst lika mycket om att hitta nya vägar för ens egna tankar. I efterhand kan det vara svårt att nysta upp idéerna och lista ut vem och varifrån de kommer.
Visionen om ett socialistiskt samhälle blir lätt en projektionsyta för lösningen på alla tillkortakommanden vi upplever idag, en metafysisk negation av den fysiska verkligheten. Kommunismen är stats-lös och klass-lös. Vad den faktiskt är som en positiv definition av något förblir dock lika oklart. Jag vill inte återgå till de utopiska socialisternas ihopdiktade drömvärldar, men jag tror ändå att vi måste fundera över vad som återstår när kapitalismen förgår. Arbetarklassen gör det iallafall inte. Den är som Tronti skriver en del av kapitalet. Om det socialistiska målet erfurtianismen ger åt arbetarrörelsen bara är rena fantasier spelar det ingen roll ifall klasskampen är immanent, politiken blir lika verklighetsfrånvänd när den företräds av en stor majoritet som av en liten minoritet. Socialismen måste bli till genom kapitalismens immanenta transcendens om den alls ska kunna förverkligas.
Ps.
För den som vill ha en bättre genomgång av vad immanens är rekommenderar jag Joseph McCarneys bok Social Theory and The Crisis of Marxism. Jag borde själv läsa om den snart!
[1] Notera att jag bara läst kapitel 4 som heter The Point of Recognition: A Rejoinder to the Rejoinder. Boken hittade jag genom Piet Strydoms artiklar på Academia.edu. Han verkar också ha skrivit en hel del om ämnet, bland annat i boken Contemporary Critical Theory and Methodology som jag inte kommit över än.
[2] Erkännande handlar om hur vi formar vår identitet i mötet med andra. Engelskans ”recognition” fångar dubbeltydigheten i begreppet, att erkännandet också kan ses som ett igenkännande där någon kategoriserar en. Det finns i grova drag två inställningar till erkännande. Den Honneth företräder ser det som något positivt, medan framförallt franska filosofer såsom Althusser anser det vara negativt och kontrollerande. Jag rekommenderar tidskriften Fronesis senaste nummer (74-75) om ämnet.
[3] Texten ingår i antologin The Weapon of Organization, med Andrew Anastasi som redaktör.
