Arbetets centrum och periferi

Emma Adbåge - Naturen

I mitt förra inlägg skrev jag om arbetarklassens osynliga organisation, ett begrepp myntat av operaisten Romano Alquati. I det här inlägget ska jag istället diskutera en annan slags osynlighet som sociologen Robert Linhart undersökt. Där Alquati talade om en okunskap hos vänstern gällande arbetarklassen intresserar sig Linhart snarare för vad klassen inte vet om sig själv, splittrad i många skärvor som den är. Det jag skriver om Linhart är hämtat från tidskriften Viewpoints antologi Robert Linhart and the Circuitous Paths of Inquiry.

Att undersöka en arbetsprocess

Robert Linharts utgångspunkt är att arbetarklassens och kapitalistklassens kunskap skiljer sig åt i grunden, vilket hör samman med att arbetsprocessen ser olika ut beroende på om man ser den från dess officiella eller dess faktiska sida. Medan kapitalistklassens kunskap är teoretisk och återspeglar det officiella perspektivet upplever arbetarklassen genom sin praktiska kunskap den faktiska verkligheten.

Relationen mellan arbetarklassen och kapitalistklassen i arbetsprocessen beror enligt Linhart mycket på vilken av två metoder ledningen använder. Den ena går ut på att företaget utövar direkt kontroll över arbetsprocessen, som i taylorismen. Den andra metoden är mer subtil eftersom ledningen då ger arbetarklassen ett större handlingsutrymme, eller det Linhart kallar för en ”ansvarstagande autonomi”. Linhart tar oljeindustrin som exempel. Ingenjörens kunskap är teoretisk och stämmer överens med den officiella arbetsprocessen, som i det här fallet grundar sig i kemi. Men när arbetarna följer hans instruktioner tillämpar de inte bara hans teoretiska kunskaper, utan de översätter även vad han säger till sina praktiska kunskaper som grundar sig i deras erfarenhet. Ledningen och arbetarna har en sorts tyst överenskommelse. Så länge arbetet går som det ska märker ingen att den officiella och faktiska arbetsprocessen, teorin och praktiken, skiljer sig åt. Den här ansvarstagande autonomin gör också att ledningen slipper ta ansvar när exempelvis olyckor inträffar. De kan skylla på att arbetarna inte följt instruktionerna, fast det i själva verket inte var meningen att de skulle göra det. Autonomin är dock inte bara till arbetarnas nackdel. Genom att de besitter kunskap om hur arbetsprocessen faktiskt går till får de ett visst inflytande över den som kan användas i klasskampen. 

Arbetarklassens kunskap är som sagt grundad på praktiska erfarenheter. Men i en och samma arbetsprocess utförs många olika arbetsuppgifter. Därför är arbetarklassens praktiska kunskap fragmentarisk, uppdelad efter det varje arbetare gör. Det här är ingen kunskap man kan läsa sig till i böcker. Istället är det kapitalistklassen som skriver den officiella historien, men det är en historia som heller inte fångar den faktiska arbetsprocessens alla sprickor. För att komma åt arbetarklassens kunskap måste vänstern själv ge sig ut i verkligheten och komma i kontakt med de som har praktisk erfarenhet av arbetet. Informationskällorna blir därför muntliga snarare än skriftliga. Det är först efter att arbetsprocessens faktiska delar samlats in som de kan pusslas ihop till en systematisk bild av helheten.

Undersökningen har också en direkt politisk funktion. Med den bristande kunskap som vänstern i regel har når vi inte bortom den officiella arbetsprocessen. I själva verket har produktionen ett centrum och en periferi enligt Linhart som påminner om uppdelningen mellan första och tredje världen fast i mindre skala. Det integrerade centrumet utgörs av en slags arbetararistokrati som ofta är fackligt organiserad, medan periferins utanförskap framförallt består av oorganiserade underleverantörer. I periferin arbetar migranter, men även långstidsarbetslösa, kvinnor och unga personer. Och det är här arbetarundersökningarna kommer in. För även om den faktiska arbetsprocessen bygger på såväl produktionens centrum som periferi presenterar kapitalistklassen i sin officiella arbetsprocess bara dess centrum. Vänsterns uppgift blir att undersöka den här splittringen inom arbetarklassen för att sedan överskrida den. Annars organiserar vi klasskampen på kapitalisternas villkor och inte på våra egna.

Den svartvita byggbranschen

Ett svenskt exempel på det Linhart skriver om är byggbranschen med sin omfattande  arbetskraft i periferin. Arbetsprocessen sätter igång när en uppdragsgivare anlitar ett stort företag, en huvudentreprenör, för att bygga något. Det kan till exempel röra sig om ett bostadshus. Huvudentreprenören anlitar i sin tur en rad underentreprenörer som utför de specialiserade arbetsuppgifterna. Dessa två länkar kan sedan bli ännu fler för att slutligen bilda en enda lång och svåröverblickbar entreprenadkedja.

Min empiri grundar sig i två aktuella undersökningar om branschen som genomförts från olika perspektiv, varav den senare ligger närmare i linje med Linharts syften. Men först ska jag presentera Byggmarknadskommissionens rapport Från svart till vitt. Kommissionen har tillsatts på uppdrag av branschens största parter, såväl arbetsköparnas och arbetstagarnas organisationer som bostadsbolagen. Rapportens problemformulering kretsar kring vad författarna kallar för ”arbetslivskriminalitet”, vilket också det svarta och vita i titeln syftar på. Kommissionen ser tre huvudsakliga skäl till att kriminaliteten har fördubblats det senaste decenniet: den fria rörligheten i EU mellan Sverige och östeuropeiska länder som nyligen blivit medlemmar, fler byggprojekt och större efterfrågan på arbetskraft, samt att huvudentreprenörerna i högre grad anlitar underentreprenörer för att utföra arbetet. Lösningen på problemet är enligt kommissionen dels att förändra ett antal lagar och skärpa efterlevnaden av dem, dels att underlätta samverkan mellan olika myndigheter.

Det blir tydligt i rapporten att arbetarklassen är uppdelad i ett centrum och i en periferi. Kommissionen satte samman en expertpanel med människor som känner till Stockholms byggbransch väl. Enligt deras bedömningar arbetar en stor minoritet i huvudstaden utan kollektivavtal, till en lägre lön än vad som förhandlats fram av facket. Och bland utländska byggarbetare tjänar troligtvis en majoritet mindre än de borde göra. 

Vilka arbetare som tillhör processens centrum och vilka som tillhör dess periferi är dock inte alldeles uppenbart. Kommissionen talar om ”snygga fasader” i sammanhanget, för även ifall ett kollektivavtal slutits kan arbetsköparen i praktiken bryta mot villkoren och betala lägre lön än vad som är överenskommet. De anställda måste vara medlemmar för att fackföreningen ska kunna driva deras ärende åt dem i arbetsdomstolen. Att kollektivavtalet bryts noteras överhuvudtaget inte ifall skyddsombud saknas på bygget. Många arbetare i periferin känner varken till vilka rättigheter de har eller att facket kan ge dem stöd. Samtidigt sjunker organisationsgraden enligt arbetskraftundersökningar som gjorts, från 80% till 60% inom byggbranschen på bara 15 år. Slutligen tror kommissionen att endast hälften av alla utländska arbetare är fackligt anslutna. 

Periferin organiserar sig

Kommissionen ger en lägesbeskrivning av byggbranschen i sin rapport, men erkänner samtidigt att deras statistik inte kommer kunna fånga dess skuggsida. Det finns dock andra sätt att närma sig arbetarklassen än att tillsätta en expertpanel. Hittills har det varit underförstått att ”facket” syftat på Byggnads i LO, men det finns även andra alternativ. Den syndikalistiska fackföreningen SAC organiserar branschen i Stockholm genom Solidariska byggare och har utifrån sina erfarenheter skrivit boken Något har hänt. De poängterar att deras undersökning är politisk till sin natur, född ur en ”kaosartad praktik”, och inte en skrivbordsprodukt som någon expert räknat ihop på ett kontor. I sin bok samlar de 100 berättelser som skildrar arbetsmarknaden mellan år 2020 och 2023. Genom att bedriva klasskamp har SAC gett upphov till en egen, inofficiell, statistik med följande resultat:

• 3000 migrantarbetare har fått rådgivning och utbildning i grundläggande regler på svensk arbetsmarknad,
• 600 migrantarbetare har fått sina fall lösta,
• 32 indrivningsblockader har genomförts,
• 30 fall har lämnats in för prövning av domstol,
• 17 miljoner kronor har omfördelats.

Samma roll som den officiella och faktiska arbetsprocessens begrepp spelar för Linhart verkar teorin och praktiken fylla för SAC. De skiljer mellan den svenska modellen i ord och i handling. Som även rapporten visat förlorar rättigheterna sin betydelse för arbetarna om de inte är medlemmar i en fackförening. Därmed lämnas periferin åt sitt öde. SAC:s problemformulering kretsar dock inte kring begreppet arbetslivskriminalitet. Det viktigaste enligt dem är istället det praktiska maktförhållandet på arbetsmarknaden, som de vill vända till arbetarklassens fördel genom att organisera migranterna i periferin.

Ett återkommande tema i berättelserna är hur välkända uppdragsgivare och huvudentreprenörer, såsom Balder och PEAB, väljer att bortse från den obekväma sanningen om sina underleverantörers villkor. Jag skulle vilja likna storföretagens beteende vid en slags ”funktionell dumhet”, för att låna ett uttryck av Mats Alvesson. När företagen väl konfronteras med den osmickrande verkligheten brukar de behålla sitt pokeransikte och skjuta ifrån sig ansvaret. Här blir skillnaden mellan teori och praktik som mest tydlig. Det räcker i regel inte att påtala bristerna, utan huvudentreprenören brukar ta sitt (lagstadgade) ansvar först SAC hotar med konflikt. På samma sätt verkar myndigheter som Skatteverket och Kronofogden stå relativt handfallna inför arbetslivskriminaliteteten. De snygga fasaderna skymmer blicken. Under tiden sopar företagen igen sina spår och flyr rättvisan, exempelvis genom att frivilligt försätta sig själva i konkurs och börja om på nytt. 

Arbetarklassens dubbelnatur

Jag är övertygad om att skillnaden mellan hur Byggmarknadskommissionen och SAC beskriver dagens situation grundar sig i deras radikalt olika synsätt på arbetarklassen. Eller, jag tycker rättare sagt att kommissionens rapport ger en ensidig bild av verkligheten. Byggmarknadens representanter ser inte att arbetarklassen har ett Janus-ansikte med två sidor, såsom Mario Tronti fångat den i boken Workers and Capital. Där skriver han om klassens så kallade dubbelnatur. Liksom alla andra varor i det kapitalistiska samhället har den både ett bytesvärde och ett bruksvärde. Företaget anställer arbetskraften i utbyte mot lön, det vill säga varans pris. Bruksvärdet är istället det man använder något till, hur man brukar saken, och i klassens fall rör det sig om dess arbetsförmåga. Tillsammans med tekniska hjälpmedel och naturliga råvaror är det arbetet som skapar företagets profit. Marx delar på så vis in kapitalet i två delar. Den ena är konstant, eftersom den bara återskapar bytesvärde som redan finns, medan arbetarklassen utgör det variabla kapitalet med förmågan att skapa nytt värde. Mervärde.

Arbetarklassen är alltså en del av kapitalet. När den lyder företagets order skapar den profit, som en mänsklig kugge i kapitalets maskineri. Men det finns en avgörande skillnad. Arbetarklassen har en egen vilja, den är inte tvungen att snurra runt varv efter varv som en kugge bara för att någon beordrat den till det. Tronti menar att detta faktum gör arbetarklassen till en politisk kraft. Den är lika mycket kapital som icke-kapital. Klassen kan vägra att arbeta och därmed besegra profiten inifrån. Den innehar en maktposition.

Åter till Byggmarknadskommissionens rapport. Hela deras problemformulering kretsar kring en blind fläck. De ser arbetarklassen som ett offer för kriminalitet, vilket den är, men bortser samtidigt från att klassen är en politisk kraft i sin egen rätt. SAC poängterar istället att de inte bedriver någon välgörenhet för att rädda hjälplösa migranter. De organiserar människor för att gemensamt öka arbetarklassens styrka och makt. Berättelserna i deras bok är verkligen inga solskenshistorier, men de är ändå fyllda av hopp över vad som går att åstadkomma ifall man vågar kämpa. 

Bygg makt, bygg solidaritet

I kommissionens rapport betraktas fackföreningen nästan som en del av domstolsväsendet, en slags försvarsadvokat för byggbranschens arbetare. Organisatören Jane McAlevey har kritiserat den här inställningen till fackföreningar i boken Raising Expectations (and Raising Hell). Denna ytliga mobilisering påminner enligt henne om att teckna  avtal med ett försäkringsbolag, vilket McAlevey ställer i kontrast till den djupa organisering hon själv förespråkar. Fackföreningens huvudsyfte är enligt henne att bygga makt. Men som vi vet är klassen i en och samma arbetsprocess delad i två poler, och därför är det fackföreningens uppgift att överbrygga den här segregationen. 

Ett traditionellt yrkesförbund organiserar varje grupp på en arbetsplats för sig. Men när McAlevey i den nämnda boken leder organiseringen av ett sjukhus gör hon ett medvetet val att inte bara ena sjuksköterskorna, arbetsplatsens starkaste kraft, med varandra utan att även sammanföra dem med sjukhusets städare och matpersonal som är maktmässigt svagare. Yrkesförbunden gynnar nämligen först och främst eliten bland arbetarna, de Linhart skulle kalla för arbetaristokratin eller räkna till processens centrum. Enligt den industriförbundsmodell McAlevey arbetar efter organiseras däremot alla yrken på en arbetsplats tillsammans, för att bygga solidaritet mellan grupperna.

Och det är nu cirkeln sluts. Som vi minns inledde Linhart talarlistan med en uppmaning att undersöka splittringen mellan arbetarklassens centrum och periferi för att kunna ta oss bortom den, SAC skriver i efterordet av sin bok att det sista steget i organiseringen är att ”icke-migrantarbetare solidariserar sig med migrantarbetare för att motverka förslumningen av de egna branscherna”, Mario Tronti såg den politiska kraften i arbetarklassens dubbelnatur, och Jane McAlevey får det sista ordet genom att påtala hur solidariteten är kittet som bygger denna makt.