Det självspelande pianot

Jockum Nordström - Sailor och Pekka: Varför - Därför

I mitt arbete med att förmedla innehållet ur böckerna om Lenin började jag fundera över hur jag skulle göra det på bästa möjliga sätt. Genom att skriva sakligt och torrt? Genom att skriva medryckande? Ända sedan jag började studera på universitetet har jag tyckt att den akademiska jargongen krånglar till och försvårar språket onödigt mycket. Ta bara Alan Shandros bok ”Lenin and the Logic of Hegemony” som exempel. Det är en lysande bok, men på grund av hans tillkrånglade språk är det mycket som inte stannar kvar i huvudet efter en genomläsning. Jag har knappt kunnat göra något urval alls av bokens relevanta stycken, utan har fått översätta dem från akademisk engelska till begriplig svenska innan jag kunnat stryka ur texten och sammanfatta den. Det jag insett är att man måste göra ett urval om man ska en förmedla innehållet ur en bok på ett lättillgängligt sätt, med andra ord effektivisera framställningen genom att korta ner den och omformulera jargongen. Ställa en fråga som kan besvaras. Och för en bok om Lenin är frågan ”vad säger den här boken om Lenin?” alldeles för bred. 

Jag har lärt av mig den läxan inför arbetet med att sammanfatta boken som detta inlägg kretsar kring: ”Det självspelande pianot” av Stig Westerdahl. Texten är kanske inte så rolig att läsa, men den fyller sin funktion genom att ge en introduktion till ämnet. Jag skulle vilja genrebestämma den som encyklopedisk. När jag insåg det skapade jag en Wikipedia-sida för boken och klistrade in en modifierad version av texten utan några subjektiva krusiduller (och bilder, på grund av upphovsrättsliga skäl). Det är just det som är poängen: textens genre. I bloggens värld kan jag röra mig fritt utan att ta hänsyn till några läsare. Men om jag vill nå ut med det jag skriver eller vill förmedla vidare det andra skrivit måste jag anpassa mig efter mottagaren. Till bloggen kan jag skriva råmaterialet, som jag sedan måste bearbeta för att skapa andra textformer. Det var allt för den här gången.

Introduktion

Den här texten är ett försök att sammanfatta de viktigaste lärdomarna från Stig Westerdahls bok Det självspelande pianot: Kalkylerna & kapitalet som skapar Sveriges bostadskris. En kortare text kan såklart inte ge rättvisa åt innehållet i en hel bok, och det finns mycket Westerdahl diskuterar som jag valt att utelämna från min sammanfattning: såsom statistikens historia och hur aktiemarknaden fungerar i allmänhet. Jag tror dock att jag fått med bokens huvudpoänger, de som rör bostadsmarknaden, och hoppas att fler kan ta del av dem i det här formatet. Trevlig läsning!

Den finansiella logiken

Jag börjar med det mest abstrakta, och kanske även mest svårbegripliga. Dagens finansmarknad grundar sig enligt Westerdahl i en logik som växte fram under 1900- talet. Denna finansiella logik bygger på en rad antaganden om verkligheten, föreställningar som oftast är outtalade. Ett sådant antagande är tidspreferens, med andra ord att man hellre får hundra kronor idag än hundra kronor imorgon. Det är ju bara de pengar man äger som kan investeras på nytt och ifall man ska avstå från att använda dem vill man bli kompenserad för besväret genom att få ränta.

 

För att ta reda på vad morgondagens pengar är värda idag gör man en nuvärdesberäkning. Det hänger ihop med ett annat antagande, nämligen att man kan förutspå vilka inkomster man kommer få i framtiden. Detta antagande lever vidare trots att ekonomiska kriser bevisligen inträffar med jämna mellanrum. Den finansiella logiken grundar sig även på ett tredje antagande om att alla investeringar är likvida, flytande som i engelskans ”liquid”. Det innebär att en investering alltid kan bytas ut mot en annan. Alla investeringar är likvärdiga. Det avgörande är vilken investering som ger störst vinst. 

I praktiken räknas lönsamheten hos en investering ut genom dess avkastningsmått, som beskriver hur många procent värdet ökar under en viss tidsperiod. Ifall en investering har ett högt avkastningsmått jämfört med andra investeringar är den alltså mer lönsam än dem. Den lägsta avkastningen man kan tänka sig är detsamma som avkastningskravet. Genom att jämföra risken hos en investering med alternativa investeringar kan man slutligen få fram en kalkylränta. Denna används för att översätta den inkomst man förväntar sig i framtiden till ett nuvärde, med andra ord värdet av idag. Ju högre kalkylräntan är, desto mindre blir den värd. Därför bestämmer avkastningskravet huruvida en investering är värd pengarna. 

Fastighetskalkyler 

Nu blir det mer konkret. Westerdahl tar ett fiktivt bostadsbolag som exempel. Det allmännyttiga företaget i Bostadsfors vill räkna på vad en 100 miljoner kronor stor investering i lägenheter kommer vara värd om tio år. Inkomstströmmarna måste då vara positiva, med andra ord ska lägenheterna ge mer än vad de kostar. För att ta reda på det räknar man ut skillnaden mellan de förväntade hyresintäkterna och de utgifter man tror sig kommer ha. I Westerdahls exempel ger lägenheterna ett överskott på 10 miljoner per år. Han tänker sig dessutom att byggnaden i sig kommer ha ett restvärde på 20 miljoner efter att de tio åren passerat. 

Det här är enkel matematik: om det kostar 100 miljoner att bygga lägenheterna och man sedan får tillbaka 10 miljoner per år i hyra under tio års tid - sammanlagt 100 miljoner - och byggnaden slutligen har ett restvärde på 20 miljoner, då återstår bara de 20 miljonerna. 

För att räkna ut vad de här framtida inkomsterna är värda idag gör man sedan en beräkning av nuvärdet. Det är då kalkylräntan kommer in i bilden. Denna köper bostadsbolaget av fastighetsvärderingföretag såsom Newsec, Svefa, Bryggan och Datscha. Kalkylräntorna i dessa företags databaser skiljer sig åt från stad till stad och från bostadsområde till bostadsområde. Vad databaserna grundar sig i är dock företagshemligheter. Det blir tydligt i Westerdahls exempel att en liten skillnad i kalkylräntan kan få stora konsekvenser. Han jämför 2% med 4%. Ju lägre kalkylränta, desto mer blir som sagt framtida pengar värda jämfört med idag. 

Om kalkylräntan är 4% blir inkomsten på 10 miljoner från det första året värd 9,6 miljoner idag. År två får inkomsten från de två åren ett nuvärde på 9,2 miljoner, och år tre har den gått ner till 8,9 miljoner. Räknat på alla tio år är inkomsten på 100 miljoner värd 81 miljoner idag:

Byggnadens värde blir inte heller 20 miljoner, utan 13. Med dessa siffror kan vi göra en ny uträkning. Investeringen i lägenheterna kostar fortfarande 100 miljoner, men nu får vi bara 81 plus 13 miljoner - det vill säga 94 miljoner - tillbaka. Investeringen går alltså med förlust.

Ifall kalkylräntan är 2% istället för 4% får vi ett radikalt annorlunda resultat:

Inkomstströmmarna ger 90 miljoner och byggnadens restvärde blir 16 miljoner, sammanlagt 106 miljoner. Utgifterna för vinst är lika höga som tidigare och bolaget får därmed en vinst på 6 miljoner. 

Fastighetsvärderingsföretagen sätter inte bara kalkylränta efter vilken kommun lägenheterna ska byggas i, utan också efter vilket bostadsområde. Välbärgade stadsdelar ger en lägre kalkylränta än miljonprogramsförorter. Samma investering blir alltså mer lönsam i det förstnämnda bostadsområdet än i det andra. Och samma förväntade hyresintäkter får ett högre nuvärde enligt kalkylen. Det kan till och med bli en förlust att bygga i förorten. Kostnaderna överstiger avkastningskravet. 

En kort historia om redovisning 

Det är lätt att föreställa sig redovisning som en neutral beskrivning av verkligheten. Siffrorna i företags årsredovisningar skulle i så fall motsvara en objektiv sanning. Westerdahl lyfter istället fram kalkyl- och redovisningspraktikernas performativitet. Med detta syftar han på att redovisning inte bara avspeglar verkligheten, utan också är med och skapar den. Nuvärdesberäkningen skapar ju på sätt och vis värdet i sin kalkyl genom att spekulera om framtida vinster eller förluster som ännu inte existerar. Nuvärdesberäkningar har heller inte alltid varit den gängse metoden. Innan dess räknade revisorer fram det historiska anskaffningsvärdet på en investering. Det innebar att man redovisade värdet utifrån vad man anskaffat fastigheten för, antingen genom att köpa eller bygga den. Värdet sjönk sedan enligt en nedskrivningstakt. Om fastigheten från början var värd 100 miljoner kronor och sedan sjönk med 2% per år blev den alltså värd 0 kronor efter 50 år. 

Vägen fram till dagens marknadsvärde eller ”verkliga värde” har sin bakgrund i det tidiga 1900-talets nationalekonomi som fick inflytande över redovisningen under 30- talet i England. Medan revisorer tidigare skulle dokumentera vad som faktiskt hänt vid en faktisk anskaffning skulle de i sin nya roll spekulera över vad framtida inkomster var värda. Det uppstod en konflikt mellan revisorerna och nationalekonomerna om vilken metod man skulle använda. Sitt slutliga genomslag i England fick marknadsvärdesberäkningarna sedan under 60-talet, när den brittiska industrin använde sig av den nya kalkylmetoden för att lösa sina tillväxtproblem. 

Sedan år 2002 är redovisningsstandarden IFRS, som står för International Financial Reporting Standards, lag i EU. Bakom dessa regler står IASB, International Accounting Standards Board - en organisation som till stor del finansieras av redovisningsbranschens fyra största företag. Ett syfte med IASB är att likrikta olika länders sätt att redovisa. På så vis underlättas internationella investeringar. IASB har varit drivande i förändringen av redovisningspraktiker från att mäta historiskt anskaffningsvärde till att räkna ut dagens marknadsvärde.

 

Finansjättarna på svensk bostadsmarknad 

År 2012 påbörjades en ny era i svensk bostadshistoria. Victoria Park köpte då 867 stycken lägenheter i Herrgården, en del av Rosengård. Enligt Westerdahl var det första gången en sådan investering gjordes i ett så kallat ”utsatt område”. Men det skulle komma fler. 2012 köptes iallafall lägenheterna för sammanlagt 280 miljoner, vilket motsvarade 4000 kronor per kvadratmeter. Det var mindre än en femtedel av priset för ett genomsnittligt nybygge vid samma tidpunkt. 

Victoria Park var tidiga med att genomföra ”konceptrenoveringar” i Herrgården. Företaget hade som strategi att renovera en lägenhet varje gång någon flyttade ut därifrån. I Sverige går det nämligen att rättfärdiga hyreshöjningar vid renovering utifrån bruksvärdessystemet, vilket är framtaget i överenskommelse mellan Hyresgästföreningen och Fastighetsägarna. När standarden höjs enligt systemets regler kan hyran också höjas. Och bara tre veckor efter att Victoria Park hade köpt lägenheterna för 280 miljoner värderades de till 312 miljoner, en ökning på 17%. Här blir den finansiella logiken uppenbar. Inga lägenheter hade hunnit renoveras på tre veckor, men trots det ökade värdet under samma tidsperiod. Genom sin investering väckte Victoria Park ett intresse och förväntningarna fick fastighetsvärderingsföretagen att sänka Herrgårdens sedan tidigare höga kalkylränta. Denna framgång var det som så småningom fick riskkapitalbolaget Blackstone och det tyska företaget Vonovia att köpa bostäder i svenska förorter. 

Om kalkylräntan sänks kan företaget visa upp växande värden på sina fastigheter i årsredovisningen. Eftersom vinsten inte genererat några pengar än, likvida medel som kan investeras på nytt, räknas det som ”ej realiserade värdeökningar”. Företagets redovisade vinst ökar alltså trots att de varken renoverat eller sålt sina fastigheter. Bolaget kan då ge större aktieutdelningar, det blir enklare för dem att få kapital och efterfrågan ökar på såväl deras aktier som deras obligationer. Aktierna får ett högre pris och det underlättar ”nyemittering”, det vill säga utdelandet av nya aktier. När efterfrågan på aktier växer och fler köper dem ges bolaget ett större kapital som de kan investera i nya fastigheter. När dessa lägenheter rustas upp sänks kalkylräntan återigen och företaget gör vinst, som i sin tur leder till fler aktier och större kapital. Så fungerar det självspelande pianots mekanik enligt Westerdahl. 

Utvecklingen för Victoria Park såg ut på följande sätt:

Vad som inte syns i tabellen är att priset på aktierna faktiskt ökade med 318% år 2013. Victoria Park valde då att ”spä ut” dem, vilket gjorde att värdet fördelades på ett större antal aktier. 

År 2015 hade Victoria Park hyresintäkter på 622 miljoner, men det redovisade resultatet efter skatt var 1240 miljoner. För varje krona de fick i hyra tjänade de alltså två kronor. Det beror på värdeförändringen i deras fastighetsbestånd som gick upp 1436 miljoner. Denna värdeförändring har räknats fram genom nuvärdeskalkylen som följer kalkylräntan.

De följande åren fortsatte utvecklingen i samma riktning som Victoria Park stakat ut. Företaget D. Carnegie, numera Hembla, köptes upp av Blackstone år 2016 och med detta kapital i ryggen renoverades ännu fler lägenheter. Det medförde en hyreshöjning på 40 till 50%. 

Intresset för Victoria Parks affärer ledde till en budgivning om företaget som påbörjades år 2018. Ett amerikanskt företag lade det första budet, men de överträffades sedan av tyska Vonovia. Enligt börskursen var en aktie i Victoria Park vid den här tidpunkten värd 32 kronor. Vonovia budade dock för hela 38 kronor per aktie. Att de lade ett så högt bud berodde på att de trodde sig kunna tjäna ännu mer pengar på renoveringarna. Samma år lade Vonovia även ett bud på Hembla. De köpte det Blackstone-ägda bolaget för 215 per aktie, 15% mer än vad det värderats till. Sedan dess äger Vonovia nästan 40 000 lägenheter i Sverige, vilket gör dem till landets största bostadsföretag. Men Vonovia var inte de enda vinnarna. På bara två år hade Blackstone tjänat sex miljarder kronor. 

Som Westerdahl skriver är alltså orenoverade lägenheter i svenska förorter själva varan i finanshandeln. När någon flyttar ut är det fritt fram att renovera lägenheten, höja hyran och så småningom sänka kalkylräntan. Fastighetsbolagen skriver till och med ut antalet orenoverade lägenheter de äger i sina årsredovisningar, samt hur många som brukar flytta (runt 10%) och hur mycket hyrorna kommer kunna höjas (40 till 50%). Jakten på den sänkta kalkylräntan leder till att fler lägenheter renoveras och därmed minskar också antalet bostäder med låg hyra. 

Allmännyttans politik 

Allbolagen trädde i kraft år 2011. En central princip i den går ut på att de allmännyttiga bolagen ska verka enligt ”affärsmässiga principer”. Detta har enligt Westerdahl lagt grunden för användningen av nuvärdeskalkyler och finansiella redovisningspraktiker. Lagen i sig säger dock egentligen inget om vilka kalkyler bolagen ska använda. Men ifall ett allmännyttigt företag skulle välja att bygga något som på grund av sin kalkylränta blir en förlustaffär måste det göra en nedskrivning av värdet i sin årsredovisning. 

Det finns faktiskt exempel på allmännyttiga bostadsbolag som medvetet skrivit ner sina värden i redovisningen, vilket Westerdahl lyfter fram. De har dels motiverat det med att investeringen kan ge långsiktiga vinster, dels med att projektet blir lönsamt ifall värdeökningen på hela området och inte bara den enskilda fastigheten inkluderas i kalkylen. MKB gjorde det när de byggde Bokalerna i Rosengård år 2010, med kombinerade affärer och bostäder. Familjebostäder argumenterade på samma sätt under Järvalyftet år 2013 och 2014. I samband med renoveringarna av Rinkebystråket lade politiker fram ett förslag om att bygga affärslokaler i bottenvåningarna, liknande Malmös Bokaler. Investeringen skulle kosta 163 miljoner. Räknat utifrån Järvas kalkylränta hade projektet dock gått med förlust. Familjebostäder gjorde då bedömningen att det riktiga marknadsvärdet egentligen var högre än det värde som redovisats i bokslutet, en miljard istället för 636 miljoner kronor. Det fanns med andra ord ett ”övervärde” i byggnaderna. Familjebostäder argumenterade också för att investeringen skulle kosta 79 miljoner och inte 163. Ifall ett helt område blir mer attraktivt kommer värdet höjas och kalkylräntan sänkas. 

I slutändan var både Bokalerna och Järvalyftet förlustaffärer. Poängen Westerdahl gör är att de allmännyttiga bostadsbolagen faktiskt har ett handlingsutrymme, men att det bara brukar användas vid investeringar i kommersiella upprustningar och inte vid byggandet av billiga bostäder. Vilka kalkyler bostadsbolagen väljer att använda och hur de beräknar värdet på sina fastigheter är en politisk fråga enligt Westerdahl. Problemet är att revisorerna tolkar det som att allbolagen föreskriver en viss sorts kalkyler, trots att det aldrig prövats juridiskt. Och slutsatsen av en kortsiktig nuvärdeskalkyl blir alltid att de allmännyttiga bolagen bör bygga dyra bostäder i centrum och inte billiga lägenheter i förorten. När kommunerna följer principen om marknadsvärde låter de sig styras av en finansiell logik. De lämnar över bostadspolitikens beslut till experter inom redovisningsbranschen, såsom IASB och deras regelverk IFRS. Fastighetsvärderarna fastställer marknadsvärdet och revisorerna godkänner deras bedömningar. 

Under de privata företagens frammarsch har den offentliga sektorn hamnat i försvarsställning. Dagens bostadspolitik uppmuntrar inte de kommunala bolagen till att ta lån för att genomföra större investeringar, vilket däremot företag som Vonovia och Blackstone gör enligt sina egna kommersiella intressen. De allmännyttiga bolagen betalar dessutom utdelningar till kommunen de tillhör. Allbolagen säger att endast hälften av vinsten får tas ut ur företagen, men Boverket gjorde år 2018 en sammanställning som visade att 646 av 740 miljoner förts över till andra verksamheter. Betydligt mer än hälften med andra ord. Och dessa vinstuttag finansieras av allmännyttans hyresgäster. Kommunerna har rätt att göra undantag från lagens grundregel, alltså ta ut mer än hälften av vinsten, om det finns särskilda skäl. Det kan till exempel gälla arbetet mot segregation. 110 av de 646 miljonerna har dock förts över alldeles olagligt enligt Boverkets sammanställning, men eftersom det inte medför något straff att bryta mot allbolagen kan kommunerna fortsätta obehindrat. 

De allmännyttiga bolagen finansierar istället sina nybyggen genom att sälja befintliga fastigheter, bostäder som köps av bland annat riskkapitalister. Westerdahl skriver att kommunala bolag i regel behöver sälja mellan två och tre lägenheter för att ha råd att bygga en ny. 

Kalkylernas framtid 

Om en kalkylteknik ska bli dominerande måste tre förutsättningar uppnås enligt Westerdahl. För det första behöver människor tro att kalkylen avspeglar verkligheten objektivt och att den gör det på det enda möjliga sättet, som i striden mellan det historiska anskaffningsvärdet och marknadsvärdet. För det andra behöver den ha vetenskaplig legitimitet. Nationalekonomin rättfärdigar till exempel den finansiella logikens antaganden om tidspreferens och likvida investeringar. För det tredje ska företagens kalkylteknik stämma överens med samhället de verkar inom, såsom när allmännyttans bolag idag beräknar värdet av fastigheter på samma sätt som privata aktörer. Allbolagen säger endast att bolagen ska verka enligt affärsmässiga principer, men revisorerna väljer att i linje med tidsandan tolka det som att de då ska använda nuvärdeskalkyler. 

I dagens samhälle får kalkylerna dessutom en allt större betydelse. Det som tidigare varit politiska frågor avgörs nu med hjälp av ekonomiska beräkningar för och emot. Westerdahl nämner debatten om höghastighetsjärnväg, som enligt honom framförallt förts utifrån premissen huruvida det är lönsamt eller inte. Frågan om ifall höghastighetsjärnvägar är önskvärda i sig glöms dock bort. 

Ytterligare ett exempel på kalkylernas utbredning är den sociala redovisningen, som används för att beräkna investeringars samhällsnytta eller sociala värden: Social Return on Investments (vilket förkortas SROI). Projektet Hållbara fastighetsinvesteringar påbörjades runt år 2018 och 2019 i Rosengård med syftet att skapa en modell för bolag att beräkna sina investeringars sociala värden, och konsultföretaget Realworth anlitades till projektet. De ansåg att den viktigaste sociala nyttan att beräkna var de boendes välbefinnande. I linje med den finansiella logiken gjorde Realworth även några antaganden om framtiden. Ett sådant är att 1% av de boende i området, 35 000 av 350 000, kommer få ett ökat välbefinnande. Denna samhällsnytta innefattar saker som att de boende enligt företaget kommer löpa en mindre risk att utsättas för brott och att de kommer känna större tillhörighet i området. Enligt Realworths kalkyl blir nuvärdet på det här välbefinnandet de närmaste tio åren 242 miljoner. Ifall man dessutom räknar med faktorer såsom sysselsättning, skatteintäkter och utbildning uppgår nuvärdet till 432 miljoner. Precis som i fallet med höghastighetsjärnvägen ekonomiserar Realworths kalkyler politiska problem såsom folkhälsa och brottslighet. 

För den sakens skull är Westerdahl inte emot att använda kvantitativa beräkningar. Kalkyler kan trots allt ge en överblick och synliggöra olika alternativ. Men enligt Westerdahl måste utgångspunkten då vara att det finns olika möjliga sätt att räkna på och att olika intressegrupper får chansen att presentera sina egna kalkyler. Det gör att skilda perspektiv kan ställas emot varandra. Underlaget till kalkylerna bör också offentliggöras, vilket inte är fallet med de företagshemligheter som ligger till grund för fastighetsvärderarnas databaser och avgör kalkylräntan på bostadsområden. Han skriver att det är en fråga om demokrati. Ifall fler röster än finansföretagen ska göra sig hörda behöver representanter från såväl sociala rörelser som medborgare i allmänhet och hyresgäster få kunskap om hur kalkyler fungerar: både för att själv kunna göra beräkningar och för att förstå de beräkningar andra gör.

Insändare

Jockum Nordström - Sailor blir sjuk

Det var längesen jag skrev ett inlägg på den här bloggen, nästan ett år sedan. Det beror delvis på att jag slutat pendla. Den tjugo minuter eller halvtimmeslånga bussresan gav en rutin åt mitt skrivande som jag nu saknar. En annan orsak är att jag efter mitt senaste inlägg ville skriva något större och bättre eftersom denna text befann sig på tröskeln till att bli en riktig artikel (sedan några veckor försöker jag också omarbeta den). När jag slutade mitt jobb förra sommaren och ägnade juni till augusti månad åt att ta körlektioner, räkna matte och läsa, försökte jag således tänka större. Det resulterade i ett påbörjat projekt om olika läsningar av Lenin som dragit ut på tiden. Vi får se var det leder, jag kanske har tagit mig vatten över huvudet. I det utdragna projektet försökte (och försöker) jag iallafall sammanfatta vad författarna till fem olika böcker har att säga om Lenin: Lars T. Lihs ”Lenin Rediscovered”, Alan Shandros ”Lenin and the Logic of Hegemony”, Mario Trontis ”Workers and Capital”, Antonio Negris ”Factory of Strategy”, samt Rodrigo Nunes ”Neither Vertical nor Horizontal”. Min metod är att kopiera relevanta textmassor ur böckerna och omformulera dem till begriplig svenska i min antecknings-app på mobilen. Mycket av materialet kommer såklart utelämnas i den färdiga texten, men jag tycker innehållet i de här böckerna är så pass viktigt att det borde förmedlas vidare på ett lättillgängligt sätt för både min egen och andras skull.

Under hösten ägnade jag därför inte så mycket tid åt mitt eget skrivande, vilket gjorde mig uttråkad; och eftersom tristess är min största drivkraft började jag skriva insändare. Den första var ett inlägg jag skrivit i Arkitektupprorets Facebook-grupp medan jag bodde i Göteborg, som administratörerna för övrigt aldrig godkände. Jag skickade in samma text till GP under pseudonym och fick den publicerad. Om än med vissa konstiga redigeringar av språket… Därefter ville de dock inte ta emot några fler insändare. Åtminstone inte under pseudonym. Jag gjorde flera försök, även med Sydsvenskan och andra tidningar, men det visade sig vara lönlöst. Kanske tramsade jag för mycket i mina insändare, särskilt med min Ranelid/Battulga-feminism i den andra och fjärde insändaren. Det kanske inte heller blir några fler. Vi får se. För mitt egna minnes skull tillägnas de iallafall ett eget blogginlägg. Jag läser förresten inte så många bilderböcker just nu, men innan jag slutade mitt jobb var jag och lyssnade på Jockum Nordström under Litteralund. Han var rolig!

Insändare 1

Under min senaste helgpromenad nåddes jag av en insikt, när jag som vanligt flanerade längs med huvudstråken i vår en gång så vackra stad... Där i Vasagatans allé mellan den tvivelaktiga nattklubben Excet och det ansedda Röhsska museet stannade jag upp och såg mig omkring. På ena sidan en slafsig skylt, på andra sidan två majestätiska lejon! När min stadsvandring tagit mig till Vasaplatsen blev jag stående ännu en gång. Lejonen utanför universitetsbyggnaden var om möjligt ännu storslagnare! Men när jag sedan gjorde misstaget att vika av mot Kapellplatsen fylldes mina ögon istället av tårar. Botanico?! Att se restaurangen var som att känna hur den sista spiken slogs in i stadens kista. Jag vet inte hur vi ska vända den här fruktansvärda utvecklingen, men en sak är säker: tills dess att vi lyckas stå emot tidens brutalistiska betongmassakrer av allt som är vackert för öga och själ, tills dess kommer våra stolta lejon att leva under en ständigt hotbild. Utan dem förlorar vårt stadsvapen sin mening och vi vår Göteborgska identitet.

Länk till GP:s version: Utan våra lejon förlorar vi vår identitet | Göteborgs-Posten (gp.se)

Insändare 2

Första kvällen framför brasan. Jag och min hustru brukar kalla det vår egen höstdagjämning. Vi flyttar fåtöljerna närmare kaminen och sätter oss tillrätta; hon med en kopp te, och jag med min gamla pipa. Varje år upprepas samma gräl, numera lika förutsägbart som höstens grå moln och vackra löv. Vi sitter där knäpptysta alldeles intill varandra. Hon saknar sommarkvällarna i skärgården och jag segeleskapaderna med mina brorsöner. Som vanligt förenas vi i vår kärlek till Evert Taube, och jag sätter på en knastrig grammofonskiva. ”Han spelade gitarr som ingen annan”, säger min hustru drömskt när låten klingat ut. ”Inte var det gitarr, kära du” svarar jag. ”Han spelade luta”. Och grälet är ett faktum. Med en kall manlig logik sårar jag min hustru, som med sin kvinnliga sensualitet oskyldigt låtit sig trollbindas av strängarnas ljuva melodi.

Grälet slutar som våra gräl brukar sluta: jag stormar ut mitt i natten. Jag minns inte hur jag tog mig mellan platserna, men för mitt inre kan jag fortfarande se Göteborgs skyskrapor stå uppradade. Karlatornet med gylfen nere, Hotell Draken i styvt glas. Vid Svingeln ytterligare några nybyggen. Höga, fyrkantiga, fallosar. Medan jag grubblar över kvällens gräl ältar jag en fråga som jag och min fru diskuterat många gånger: vad hände med de kvinnliga formerna i vår stad? De som likt gitarren är formade efter Afrodites kurviga kropp och fyllda av hennes passionerade livskraft. Inte sprungna ur mannens naturfientliga erövringsbegär, utan stolt och frodigt växande ur allas vår moder jord. Jag vill leva i en stad som tar mig till sin barm. En trygg hamn där trötta sjömän kan vila ut efter en stormig seglats. Göteborg, min stora kärlek - säg inte att vårt trogna äktenskap kommer sluta i skilsmässa!

Insändare 3

Det är en tidig måndagsmorgon, bara jag och råttorna är vakna. Jag är faktiskt ganska lik dem i min gråbruna rock. Och liksom råttorna gömmer sig bland buskarna i Raoul Wallenbergs park kurar jag ihop mig för vinden. Där slutar dock likheterna. För i jämförelse med mina olycksbröder är mitt eget lidande kort; när de förgäves bäddar ner sig under förmultnade löv har jag redan passerat de automatiska dörrarna till kontoret i Västra hamnen.

Råttorna är ett bespottat folk, med få vänner. Det finns en anledning till att Goebbels använde dem som metafor i Nazitysklands propagandafilmer. Till och med Tandvårdshögskolan har ett eget skyddshelgon. Men råttorna kring Triangeln springer runt alldeles försvarslösa. Jag skriver det här kära medmänniskor för att ni ska på se vår stad med nya ögon, från en råttas synvinkel. Tänk om ni gick till sängs som en Homo sapiens och vaknade upp som en Rattus norvegicus. Ni hade jagats ner i kloakerna av er egen familj och istället för sol och måne hade er himmel täckts av ett brunnslock. Huvudpersonens liv i Kafkas ”Förvandlingen” hade framstått som avundsvärt. 

Den läsare som nu blivit införstådd med situationens allvar ställer sig kanske frågan: men vad kan jag som enskild människa göra åt saken? Det är som bekant olagligt att mata råttor. Men misströsta inte. Prata med din familj och dina vänner om råttornas situation! Våga säg emot när fördomar sprids, även vid släktmiddagen eller julbordet. Bär råttfärgade kläder varje måndag för att visa solidaritet. Du kan också driva frågor som förbättrar råttornas levnadsvillkor! Om inte vi får mata våra små vänner, borde inte kommunen göra det istället för att kriminalisera deras behov? Och sist, men inte minst: adoptera en råtta! Göteborg blev år 2022 utnämnd till litteraturhuvudstad av Unesco. Låt Malmö bli gnagarnas metropol!

Insändare 4

Jag är en man som gärna tar för mig av livets goda. Och precis som Douglas Leon predikar i psalmen Tack Gud tror jag att meningen med livet är ”guld, vin och vackra kvinnor”. Borde inte vi alla över vår runda jord kunna enas kring dessa enkla budord? Det låter kanske hopplöst naivt, men den tron har levt kvar i mig ända sedan min ungdoms idealistiska dagar fram tills för ett par månader sedan. Då inträffade emellertid en händelse som satte hela min världsbild i gungning.

Bakgrunden är följande: min privatchaufför ska pensioneras. Och i dessa tider av allmän förslappning är det svårt att hitta en ersättare. Av den orsaken anlitade jag härommånaden en privat trafiklärare som instruerat mig hur jag ska manövrera växelspaken på min motordrivna stålhingst, såsom jag tidigare väglett min brunfläckiga märr med hjälp av tömmar och ridpiska. Så var det äntligen dags för uppkörning. 

I början tyckte jag faktiskt att vi hade god kontakt, min examinator och jag. Han såg åtminstone ut att lyssna på vad jag hade att säga och nickade vid rätt tillfällen under vårt samtal. Men när jag släppte förbi en annan bil då jag själv hade företräde ilsknade han till. Jag vet inte hur många gånger jag försökte få honom att begripa mina motiv, där vi satt på Trafikverkets parkering efter att han underkänt mitt prov. Men trots att jag pressade min logiska slutledningsförmåga till dess yttersta gränser verkade han inte vilja ta in mina ord.

Min förklaring var denna: bilen jag mötte vid korsningen var röd, det vill säga av kvinnlig färg, och när jag närmade mig den såg jag också förarens långa blonda lockar. Jag hade egentligen företräde på vägen, men stannade som vid en stopp-skylt. Damen körde vidare och jag anade ett leende bakom ratten. Jag hade som gentleman öppnat en dörr åt henne i trafiken och hon hade passerat genom denna. Min examinator visade dock ingen förståelse när jag förklarade att medeltida ridderlighetsideal måste stå över förgängligheter såsom högerregeln och väjningsplikt. Han sammanfattade sin livsåskådning med att man måste ”ta för sig i trafiken”.

Som jag tidigare nämnt tar jag mer än gärna för mig av livets goda. Men det måste ändå finnas gränser; gränser man inte får överträda. Jag svär på min heder att jag aldrig kommer att armbåga mig fram för att hinna före en dam - oavsett om jag flanerar fritt eller sitter bakom ratten - och jag uppmanar er, trafikens alla riddare, att tillsammans med mig våga stå upp för våra ädla ideal!

Arbetets centrum och periferi

Emma Adbåge - Naturen

I mitt förra inlägg skrev jag om arbetarklassens osynliga organisation, ett begrepp myntat av operaisten Romano Alquati. I det här inlägget ska jag istället diskutera en annan slags osynlighet som sociologen Robert Linhart undersökt. Där Alquati talade om en okunskap hos vänstern gällande arbetarklassen intresserar sig Linhart snarare för vad klassen inte vet om sig själv, splittrad i många skärvor som den är. Det jag skriver om Linhart är hämtat från tidskriften Viewpoints antologi Robert Linhart and the Circuitous Paths of Inquiry.

Att undersöka en arbetsprocess

Robert Linharts utgångspunkt är att arbetarklassens och kapitalistklassens kunskap skiljer sig åt i grunden, vilket hör samman med att arbetsprocessen ser olika ut beroende på om man ser den från dess officiella eller dess faktiska sida. Medan kapitalistklassens kunskap är teoretisk och återspeglar det officiella perspektivet upplever arbetarklassen genom sin praktiska kunskap den faktiska verkligheten.

Relationen mellan arbetarklassen och kapitalistklassen i arbetsprocessen beror enligt Linhart mycket på vilken av två metoder ledningen använder. Den ena går ut på att företaget utövar direkt kontroll över arbetsprocessen, som i taylorismen. Den andra metoden är mer subtil eftersom ledningen då ger arbetarklassen ett större handlingsutrymme, eller det Linhart kallar för en ”ansvarstagande autonomi”. Linhart tar oljeindustrin som exempel. Ingenjörens kunskap är teoretisk och stämmer överens med den officiella arbetsprocessen, som i det här fallet grundar sig i kemi. Men när arbetarna följer hans instruktioner tillämpar de inte bara hans teoretiska kunskaper, utan de översätter även vad han säger till sina praktiska kunskaper som grundar sig i deras erfarenhet. Ledningen och arbetarna har en sorts tyst överenskommelse. Så länge arbetet går som det ska märker ingen att den officiella och faktiska arbetsprocessen, teorin och praktiken, skiljer sig åt. Den här ansvarstagande autonomin gör också att ledningen slipper ta ansvar när exempelvis olyckor inträffar. De kan skylla på att arbetarna inte följt instruktionerna, fast det i själva verket inte var meningen att de skulle göra det. Autonomin är dock inte bara till arbetarnas nackdel. Genom att de besitter kunskap om hur arbetsprocessen faktiskt går till får de ett visst inflytande över den som kan användas i klasskampen. 

Arbetarklassens kunskap är som sagt grundad på praktiska erfarenheter. Men i en och samma arbetsprocess utförs många olika arbetsuppgifter. Därför är arbetarklassens praktiska kunskap fragmentarisk, uppdelad efter det varje arbetare gör. Det här är ingen kunskap man kan läsa sig till i böcker. Istället är det kapitalistklassen som skriver den officiella historien, men det är en historia som heller inte fångar den faktiska arbetsprocessens alla sprickor. För att komma åt arbetarklassens kunskap måste vänstern själv ge sig ut i verkligheten och komma i kontakt med de som har praktisk erfarenhet av arbetet. Informationskällorna blir därför muntliga snarare än skriftliga. Det är först efter att arbetsprocessens faktiska delar samlats in som de kan pusslas ihop till en systematisk bild av helheten.

Undersökningen har också en direkt politisk funktion. Med den bristande kunskap som vänstern i regel har når vi inte bortom den officiella arbetsprocessen. I själva verket har produktionen ett centrum och en periferi enligt Linhart som påminner om uppdelningen mellan första och tredje världen fast i mindre skala. Det integrerade centrumet utgörs av en slags arbetararistokrati som ofta är fackligt organiserad, medan periferins utanförskap framförallt består av oorganiserade underleverantörer. I periferin arbetar migranter, men även långstidsarbetslösa, kvinnor och unga personer. Och det är här arbetarundersökningarna kommer in. För även om den faktiska arbetsprocessen bygger på såväl produktionens centrum som periferi presenterar kapitalistklassen i sin officiella arbetsprocess bara dess centrum. Vänsterns uppgift blir att undersöka den här splittringen inom arbetarklassen för att sedan överskrida den. Annars organiserar vi klasskampen på kapitalisternas villkor och inte på våra egna.

Den svartvita byggbranschen

Ett svenskt exempel på det Linhart skriver om är byggbranschen med sin omfattande  arbetskraft i periferin. Arbetsprocessen sätter igång när en uppdragsgivare anlitar ett stort företag, en huvudentreprenör, för att bygga något. Det kan till exempel röra sig om ett bostadshus. Huvudentreprenören anlitar i sin tur en rad underentreprenörer som utför de specialiserade arbetsuppgifterna. Dessa två länkar kan sedan bli ännu fler för att slutligen bilda en enda lång och svåröverblickbar entreprenadkedja.

Min empiri grundar sig i två aktuella undersökningar om branschen som genomförts från olika perspektiv, varav den senare ligger närmare i linje med Linharts syften. Men först ska jag presentera Byggmarknadskommissionens rapport Från svart till vitt. Kommissionen har tillsatts på uppdrag av branschens största parter, såväl arbetsköparnas och arbetstagarnas organisationer som bostadsbolagen. Rapportens problemformulering kretsar kring vad författarna kallar för ”arbetslivskriminalitet”, vilket också det svarta och vita i titeln syftar på. Kommissionen ser tre huvudsakliga skäl till att kriminaliteten har fördubblats det senaste decenniet: den fria rörligheten i EU mellan Sverige och östeuropeiska länder som nyligen blivit medlemmar, fler byggprojekt och större efterfrågan på arbetskraft, samt att huvudentreprenörerna i högre grad anlitar underentreprenörer för att utföra arbetet. Lösningen på problemet är enligt kommissionen dels att förändra ett antal lagar och skärpa efterlevnaden av dem, dels att underlätta samverkan mellan olika myndigheter.

Det blir tydligt i rapporten att arbetarklassen är uppdelad i ett centrum och i en periferi. Kommissionen satte samman en expertpanel med människor som känner till Stockholms byggbransch väl. Enligt deras bedömningar arbetar en stor minoritet i huvudstaden utan kollektivavtal, till en lägre lön än vad som förhandlats fram av facket. Och bland utländska byggarbetare tjänar troligtvis en majoritet mindre än de borde göra. 

Vilka arbetare som tillhör processens centrum och vilka som tillhör dess periferi är dock inte alldeles uppenbart. Kommissionen talar om ”snygga fasader” i sammanhanget, för även ifall ett kollektivavtal slutits kan arbetsköparen i praktiken bryta mot villkoren och betala lägre lön än vad som är överenskommet. De anställda måste vara medlemmar för att fackföreningen ska kunna driva deras ärende åt dem i arbetsdomstolen. Att kollektivavtalet bryts noteras överhuvudtaget inte ifall skyddsombud saknas på bygget. Många arbetare i periferin känner varken till vilka rättigheter de har eller att facket kan ge dem stöd. Samtidigt sjunker organisationsgraden enligt arbetskraftundersökningar som gjorts, från 80% till 60% inom byggbranschen på bara 15 år. Slutligen tror kommissionen att endast hälften av alla utländska arbetare är fackligt anslutna. 

Periferin organiserar sig

Kommissionen ger en lägesbeskrivning av byggbranschen i sin rapport, men erkänner samtidigt att deras statistik inte kommer kunna fånga dess skuggsida. Det finns dock andra sätt att närma sig arbetarklassen än att tillsätta en expertpanel. Hittills har det varit underförstått att ”facket” syftat på Byggnads i LO, men det finns även andra alternativ. Den syndikalistiska fackföreningen SAC organiserar branschen i Stockholm genom Solidariska byggare och har utifrån sina erfarenheter skrivit boken Något har hänt. De poängterar att deras undersökning är politisk till sin natur, född ur en ”kaosartad praktik”, och inte en skrivbordsprodukt som någon expert räknat ihop på ett kontor. I sin bok samlar de 100 berättelser som skildrar arbetsmarknaden mellan år 2020 och 2023. Genom att bedriva klasskamp har SAC gett upphov till en egen, inofficiell, statistik med följande resultat:

• 3000 migrantarbetare har fått rådgivning och utbildning i grundläggande regler på svensk arbetsmarknad,
• 600 migrantarbetare har fått sina fall lösta,
• 32 indrivningsblockader har genomförts,
• 30 fall har lämnats in för prövning av domstol,
• 17 miljoner kronor har omfördelats.

Samma roll som den officiella och faktiska arbetsprocessens begrepp spelar för Linhart verkar teorin och praktiken fylla för SAC. De skiljer mellan den svenska modellen i ord och i handling. Som även rapporten visat förlorar rättigheterna sin betydelse för arbetarna om de inte är medlemmar i en fackförening. Därmed lämnas periferin åt sitt öde. SAC:s problemformulering kretsar dock inte kring begreppet arbetslivskriminalitet. Det viktigaste enligt dem är istället det praktiska maktförhållandet på arbetsmarknaden, som de vill vända till arbetarklassens fördel genom att organisera migranterna i periferin.

Ett återkommande tema i berättelserna är hur välkända uppdragsgivare och huvudentreprenörer, såsom Balder och PEAB, väljer att bortse från den obekväma sanningen om sina underleverantörers villkor. Jag skulle vilja likna storföretagens beteende vid en slags ”funktionell dumhet”, för att låna ett uttryck av Mats Alvesson. När företagen väl konfronteras med den osmickrande verkligheten brukar de behålla sitt pokeransikte och skjuta ifrån sig ansvaret. Här blir skillnaden mellan teori och praktik som mest tydlig. Det räcker i regel inte att påtala bristerna, utan huvudentreprenören brukar ta sitt (lagstadgade) ansvar först SAC hotar med konflikt. På samma sätt verkar myndigheter som Skatteverket och Kronofogden stå relativt handfallna inför arbetslivskriminaliteteten. De snygga fasaderna skymmer blicken. Under tiden sopar företagen igen sina spår och flyr rättvisan, exempelvis genom att frivilligt försätta sig själva i konkurs och börja om på nytt. 

Arbetarklassens dubbelnatur

Jag är övertygad om att skillnaden mellan hur Byggmarknadskommissionen och SAC beskriver dagens situation grundar sig i deras radikalt olika synsätt på arbetarklassen. Eller, jag tycker rättare sagt att kommissionens rapport ger en ensidig bild av verkligheten. Byggmarknadens representanter ser inte att arbetarklassen har ett Janus-ansikte med två sidor, såsom Mario Tronti fångat den i boken Workers and Capital. Där skriver han om klassens så kallade dubbelnatur. Liksom alla andra varor i det kapitalistiska samhället har den både ett bytesvärde och ett bruksvärde. Företaget anställer arbetskraften i utbyte mot lön, det vill säga varans pris. Bruksvärdet är istället det man använder något till, hur man brukar saken, och i klassens fall rör det sig om dess arbetsförmåga. Tillsammans med tekniska hjälpmedel och naturliga råvaror är det arbetet som skapar företagets profit. Marx delar på så vis in kapitalet i två delar. Den ena är konstant, eftersom den bara återskapar bytesvärde som redan finns, medan arbetarklassen utgör det variabla kapitalet med förmågan att skapa nytt värde. Mervärde.

Arbetarklassen är alltså en del av kapitalet. När den lyder företagets order skapar den profit, som en mänsklig kugge i kapitalets maskineri. Men det finns en avgörande skillnad. Arbetarklassen har en egen vilja, den är inte tvungen att snurra runt varv efter varv som en kugge bara för att någon beordrat den till det. Tronti menar att detta faktum gör arbetarklassen till en politisk kraft. Den är lika mycket kapital som icke-kapital. Klassen kan vägra att arbeta och därmed besegra profiten inifrån. Den innehar en maktposition.

Åter till Byggmarknadskommissionens rapport. Hela deras problemformulering kretsar kring en blind fläck. De ser arbetarklassen som ett offer för kriminalitet, vilket den är, men bortser samtidigt från att klassen är en politisk kraft i sin egen rätt. SAC poängterar istället att de inte bedriver någon välgörenhet för att rädda hjälplösa migranter. De organiserar människor för att gemensamt öka arbetarklassens styrka och makt. Berättelserna i deras bok är verkligen inga solskenshistorier, men de är ändå fyllda av hopp över vad som går att åstadkomma ifall man vågar kämpa. 

Bygg makt, bygg solidaritet

I kommissionens rapport betraktas fackföreningen nästan som en del av domstolsväsendet, en slags försvarsadvokat för byggbranschens arbetare. Organisatören Jane McAlevey har kritiserat den här inställningen till fackföreningar i boken Raising Expectations (and Raising Hell). Denna ytliga mobilisering påminner enligt henne om att teckna  avtal med ett försäkringsbolag, vilket McAlevey ställer i kontrast till den djupa organisering hon själv förespråkar. Fackföreningens huvudsyfte är enligt henne att bygga makt. Men som vi vet är klassen i en och samma arbetsprocess delad i två poler, och därför är det fackföreningens uppgift att överbrygga den här segregationen. 

Ett traditionellt yrkesförbund organiserar varje grupp på en arbetsplats för sig. Men när McAlevey i den nämnda boken leder organiseringen av ett sjukhus gör hon ett medvetet val att inte bara ena sjuksköterskorna, arbetsplatsens starkaste kraft, med varandra utan att även sammanföra dem med sjukhusets städare och matpersonal som är maktmässigt svagare. Yrkesförbunden gynnar nämligen först och främst eliten bland arbetarna, de Linhart skulle kalla för arbetaristokratin eller räkna till processens centrum. Enligt den industriförbundsmodell McAlevey arbetar efter organiseras däremot alla yrken på en arbetsplats tillsammans, för att bygga solidaritet mellan grupperna.

Och det är nu cirkeln sluts. Som vi minns inledde Linhart talarlistan med en uppmaning att undersöka splittringen mellan arbetarklassens centrum och periferi för att kunna ta oss bortom den, SAC skriver i efterordet av sin bok att det sista steget i organiseringen är att ”icke-migrantarbetare solidariserar sig med migrantarbetare för att motverka förslumningen av de egna branscherna”, Mario Tronti såg den politiska kraften i arbetarklassens dubbelnatur, och Jane McAlevey får det sista ordet genom att påtala hur solidariteten är kittet som bygger denna makt.