Insändare

Jockum Nordström - Sailor blir sjuk

Det var längesen jag skrev ett inlägg på den här bloggen, nästan ett år sedan. Det beror delvis på att jag slutat pendla. Den tjugo minuter eller halvtimmeslånga bussresan gav en rutin åt mitt skrivande som jag nu saknar. En annan orsak är att jag efter mitt senaste inlägg ville skriva något större och bättre eftersom denna text befann sig på tröskeln till att bli en riktig artikel (sedan några veckor försöker jag också omarbeta den). När jag slutade mitt jobb förra sommaren och ägnade juni till augusti månad åt att ta körlektioner, räkna matte och läsa, försökte jag således tänka större. Det resulterade i ett påbörjat projekt om olika läsningar av Lenin som dragit ut på tiden. Vi får se var det leder, jag kanske har tagit mig vatten över huvudet. I det utdragna projektet försökte (och försöker) jag iallafall sammanfatta vad författarna till fem olika böcker har att säga om Lenin: Lars T. Lihs ”Lenin Rediscovered”, Alan Shandros ”Lenin and the Logic of Hegemony”, Mario Trontis ”Workers and Capital”, Antonio Negris ”Factory of Strategy”, samt Rodrigo Nunes ”Neither Vertical nor Horizontal”. Min metod är att kopiera relevanta textmassor ur böckerna och omformulera dem till begriplig svenska i min antecknings-app på mobilen. Mycket av materialet kommer såklart utelämnas i den färdiga texten, men jag tycker innehållet i de här böckerna är så pass viktigt att det borde förmedlas vidare på ett lättillgängligt sätt för både min egen och andras skull.

Under hösten ägnade jag därför inte så mycket tid åt mitt eget skrivande, vilket gjorde mig uttråkad; och eftersom tristess är min största drivkraft började jag skriva insändare. Den första var ett inlägg jag skrivit i Arkitektupprorets Facebook-grupp medan jag bodde i Göteborg, som administratörerna för övrigt aldrig godkände. Jag skickade in samma text till GP under pseudonym och fick den publicerad. Om än med vissa konstiga redigeringar av språket… Därefter ville de dock inte ta emot några fler insändare. Åtminstone inte under pseudonym. Jag gjorde flera försök, även med Sydsvenskan och andra tidningar, men det visade sig vara lönlöst. Kanske tramsade jag för mycket i mina insändare, särskilt med min Ranelid/Battulga-feminism i den andra och fjärde insändaren. Det kanske inte heller blir några fler. Vi får se. För mitt egna minnes skull tillägnas de iallafall ett eget blogginlägg. Jag läser förresten inte så många bilderböcker just nu, men innan jag slutade mitt jobb var jag och lyssnade på Jockum Nordström under Litteralund. Han var rolig!

Insändare 1

Under min senaste helgpromenad nåddes jag av en insikt, när jag som vanligt flanerade längs med huvudstråken i vår en gång så vackra stad... Där i Vasagatans allé mellan den tvivelaktiga nattklubben Excet och det ansedda Röhsska museet stannade jag upp och såg mig omkring. På ena sidan en slafsig skylt, på andra sidan två majestätiska lejon! När min stadsvandring tagit mig till Vasaplatsen blev jag stående ännu en gång. Lejonen utanför universitetsbyggnaden var om möjligt ännu storslagnare! Men när jag sedan gjorde misstaget att vika av mot Kapellplatsen fylldes mina ögon istället av tårar. Botanico?! Att se restaurangen var som att känna hur den sista spiken slogs in i stadens kista. Jag vet inte hur vi ska vända den här fruktansvärda utvecklingen, men en sak är säker: tills dess att vi lyckas stå emot tidens brutalistiska betongmassakrer av allt som är vackert för öga och själ, tills dess kommer våra stolta lejon att leva under en ständigt hotbild. Utan dem förlorar vårt stadsvapen sin mening och vi vår Göteborgska identitet.

Länk till GP:s version: Utan våra lejon förlorar vi vår identitet | Göteborgs-Posten (gp.se)

Insändare 2

Första kvällen framför brasan. Jag och min hustru brukar kalla det vår egen höstdagjämning. Vi flyttar fåtöljerna närmare kaminen och sätter oss tillrätta; hon med en kopp te, och jag med min gamla pipa. Varje år upprepas samma gräl, numera lika förutsägbart som höstens grå moln och vackra löv. Vi sitter där knäpptysta alldeles intill varandra. Hon saknar sommarkvällarna i skärgården och jag segeleskapaderna med mina brorsöner. Som vanligt förenas vi i vår kärlek till Evert Taube, och jag sätter på en knastrig grammofonskiva. ”Han spelade gitarr som ingen annan”, säger min hustru drömskt när låten klingat ut. ”Inte var det gitarr, kära du” svarar jag. ”Han spelade luta”. Och grälet är ett faktum. Med en kall manlig logik sårar jag min hustru, som med sin kvinnliga sensualitet oskyldigt låtit sig trollbindas av strängarnas ljuva melodi.

Grälet slutar som våra gräl brukar sluta: jag stormar ut mitt i natten. Jag minns inte hur jag tog mig mellan platserna, men för mitt inre kan jag fortfarande se Göteborgs skyskrapor stå uppradade. Karlatornet med gylfen nere, Hotell Draken i styvt glas. Vid Svingeln ytterligare några nybyggen. Höga, fyrkantiga, fallosar. Medan jag grubblar över kvällens gräl ältar jag en fråga som jag och min fru diskuterat många gånger: vad hände med de kvinnliga formerna i vår stad? De som likt gitarren är formade efter Afrodites kurviga kropp och fyllda av hennes passionerade livskraft. Inte sprungna ur mannens naturfientliga erövringsbegär, utan stolt och frodigt växande ur allas vår moder jord. Jag vill leva i en stad som tar mig till sin barm. En trygg hamn där trötta sjömän kan vila ut efter en stormig seglats. Göteborg, min stora kärlek - säg inte att vårt trogna äktenskap kommer sluta i skilsmässa!

Insändare 3

Det är en tidig måndagsmorgon, bara jag och råttorna är vakna. Jag är faktiskt ganska lik dem i min gråbruna rock. Och liksom råttorna gömmer sig bland buskarna i Raoul Wallenbergs park kurar jag ihop mig för vinden. Där slutar dock likheterna. För i jämförelse med mina olycksbröder är mitt eget lidande kort; när de förgäves bäddar ner sig under förmultnade löv har jag redan passerat de automatiska dörrarna till kontoret i Västra hamnen.

Råttorna är ett bespottat folk, med få vänner. Det finns en anledning till att Goebbels använde dem som metafor i Nazitysklands propagandafilmer. Till och med Tandvårdshögskolan har ett eget skyddshelgon. Men råttorna kring Triangeln springer runt alldeles försvarslösa. Jag skriver det här kära medmänniskor för att ni ska på se vår stad med nya ögon, från en råttas synvinkel. Tänk om ni gick till sängs som en Homo sapiens och vaknade upp som en Rattus norvegicus. Ni hade jagats ner i kloakerna av er egen familj och istället för sol och måne hade er himmel täckts av ett brunnslock. Huvudpersonens liv i Kafkas ”Förvandlingen” hade framstått som avundsvärt. 

Den läsare som nu blivit införstådd med situationens allvar ställer sig kanske frågan: men vad kan jag som enskild människa göra åt saken? Det är som bekant olagligt att mata råttor. Men misströsta inte. Prata med din familj och dina vänner om råttornas situation! Våga säg emot när fördomar sprids, även vid släktmiddagen eller julbordet. Bär råttfärgade kläder varje måndag för att visa solidaritet. Du kan också driva frågor som förbättrar råttornas levnadsvillkor! Om inte vi får mata våra små vänner, borde inte kommunen göra det istället för att kriminalisera deras behov? Och sist, men inte minst: adoptera en råtta! Göteborg blev år 2022 utnämnd till litteraturhuvudstad av Unesco. Låt Malmö bli gnagarnas metropol!

Insändare 4

Jag är en man som gärna tar för mig av livets goda. Och precis som Douglas Leon predikar i psalmen Tack Gud tror jag att meningen med livet är ”guld, vin och vackra kvinnor”. Borde inte vi alla över vår runda jord kunna enas kring dessa enkla budord? Det låter kanske hopplöst naivt, men den tron har levt kvar i mig ända sedan min ungdoms idealistiska dagar fram tills för ett par månader sedan. Då inträffade emellertid en händelse som satte hela min världsbild i gungning.

Bakgrunden är följande: min privatchaufför ska pensioneras. Och i dessa tider av allmän förslappning är det svårt att hitta en ersättare. Av den orsaken anlitade jag härommånaden en privat trafiklärare som instruerat mig hur jag ska manövrera växelspaken på min motordrivna stålhingst, såsom jag tidigare väglett min brunfläckiga märr med hjälp av tömmar och ridpiska. Så var det äntligen dags för uppkörning. 

I början tyckte jag faktiskt att vi hade god kontakt, min examinator och jag. Han såg åtminstone ut att lyssna på vad jag hade att säga och nickade vid rätt tillfällen under vårt samtal. Men när jag släppte förbi en annan bil då jag själv hade företräde ilsknade han till. Jag vet inte hur många gånger jag försökte få honom att begripa mina motiv, där vi satt på Trafikverkets parkering efter att han underkänt mitt prov. Men trots att jag pressade min logiska slutledningsförmåga till dess yttersta gränser verkade han inte vilja ta in mina ord.

Min förklaring var denna: bilen jag mötte vid korsningen var röd, det vill säga av kvinnlig färg, och när jag närmade mig den såg jag också förarens långa blonda lockar. Jag hade egentligen företräde på vägen, men stannade som vid en stopp-skylt. Damen körde vidare och jag anade ett leende bakom ratten. Jag hade som gentleman öppnat en dörr åt henne i trafiken och hon hade passerat genom denna. Min examinator visade dock ingen förståelse när jag förklarade att medeltida ridderlighetsideal måste stå över förgängligheter såsom högerregeln och väjningsplikt. Han sammanfattade sin livsåskådning med att man måste ”ta för sig i trafiken”.

Som jag tidigare nämnt tar jag mer än gärna för mig av livets goda. Men det måste ändå finnas gränser; gränser man inte får överträda. Jag svär på min heder att jag aldrig kommer att armbåga mig fram för att hinna före en dam - oavsett om jag flanerar fritt eller sitter bakom ratten - och jag uppmanar er, trafikens alla riddare, att tillsammans med mig våga stå upp för våra ädla ideal!