Erfurtianismen

  
                                       Birgitta Stenberg och Matti Lepp - Billy... [minns inte vilken]

Som nybliven bloggare har jag börjat gräva bland mobilanteckningar och Google-dokument jag knappt visste fanns. Det är roligt att dra sig till minnes saker jag läst, men också frustrerande eftersom jag sällan skrivit ner så mycket som hade krävts för att göra ett blogginlägg av det. Det gäller även för Lars T. Lihs tegelsten Lenin Rediscovered: What Is to Be Done? In Context i högsta grad med dess 800 sidor, utan att räkna in källförteckningen. I boken försöker Lih sätta Lenin i ett annat sammanhang än det vi är vana vid. Den sovjetiska propagandan målade upp marxismens historia som en rad huvuden från vänster till höger: först Marx och Engels, därefter Lenin och sist av alla Stalin. Ironiskt nog delade borgerligheten väster om järnridån samma uppfattning. Lih menar att vår syn på Lenin och marxismen formats av de båda sidornas historieskrivning under kalla kriget. 

En annan bild av Marx

Marx har med rätta blivit frikänd från skuld för stalinismens brott. Flera av hans västerländska anhängare på universiteten markerar också sitt avstånd till Sovjetunionen genom att kalla sig själva ”marxianer”. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman har gått så långt som att benämna den gamla ideologin ”engelsism”, för enligt honom var det i läsningen av Engels som marxisterna vilseleddes. Denna generation akademiker ser i Marx framförallt en filosof eller en kritisk ekonom. Det hör ihop med upptäckten av ungdomsskrifterna, vilka fick Marx att framstå som en humanist i kontrast till Sovjetunionens officiella framställning av honom. 

Men Lih skriver som sagt om historien. För honom är Marx och Engels huvudsakligen politiska tänkare, besläktade med socialister som Ferdinand Lasalle och Auguste Blanqui snarare än Hegel eller Ricardo. Socialismen är en gammal tanketradition. Utopin om en jämlik värld där egendomen ägs gemensamt och inte privat har funnits länge. Drömmen tog sig till en början uttryck i småskaliga experiment som genomfördes utanför samhället, om den ens lämnade böckernas sidor. Det var tack vare Marx och Engels som socialismen slutligen fick en förankring i verkligheten. Lih har myntat begreppet ”erfurtianism” för att fånga deras teoretiska bidrag. Vad ordet kommer ifrån ska jag förklara snart.  Redan nu kan jag säga att innebörden syftar på socialisternas och arbetarrörelsens förening med varandra. Att delarna hör ihop kan verka självklart idag, som Socialdemokraterna och LO, men de tidigare utopisterna hade många gånger borgerlig bakgrund och misstrodde folket. Marx och Engels ansåg dock att den kraft i samhället som skulle kunna förverkliga socialismen var just arbetarklassen. Det var till och med dess historiska uppgift. Socialisterna hade i sin tur en lika viktig uppgift, vilken bestod i att att göra arbetarrörelsen medveten om det politiska målet för sin klasskamp och att organisera den på vägen dit.

Kautsky och SPD

Efter Marx död år 1883 blev Engels den förmedlande länken mellan deras tankar och det då unga Sozialdemokratische Partei Deutschlands, SPD. Som en parentes kan jag nämna att ”socialdemokrati” i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet betydde något annat än det gör idag. Det var först i och med oktoberrevolutionen 1917 som marxisterna splittrades i ett socialdemokratiskt och ett kommunistiskt läger. Men på artonhundratalet gjorde Engels bekantskap med Karl Kautsky, den man som skulle komma att tituleras ”marxismens påve” och som av Marx och Engels tankar formade en världsbild åt SPD och hela den europeiska socialdemokratin.

År 1892 skrev Kautsky sin bok om Erfurtprogrammet, det nya partiprogram SPD just antagit. Därifrån hämtar Lih sitt begrepp ”erfurtianism”. Kautsky menade att SPD var först med att förverkliga Marx och Engels idéer, genom att i praktiken ena socialisterna och arbetarrörelsen. Partiet gav på så vis klassen en politisk riktning som gick bortom dess ekonomiska dagskrav och kampen följde därefter ett socialistiskt mål. Men i slutändan hoppades Kautsky att det inte skulle finnas någon uppdelning mellan erfurtianismens två sidor, när själva arbetarrörelsen var socialistisk.

   

På den här tiden var inte rösträtt, yttrandefrihet eller föreningsfrihet några självklarheter, och många socialister tyckte att sådana politiska frågor flyttade fokus bort från den ekonomiska klasskampen. Men enligt Kautsky var de här rättigheterna alldeles livsnödvändiga för socialdemokratin. Utan dem kunde inte partiet sprida den socialistiska teorin till arbetarklassen och då blev erfurtianismens förening omöjlig. Kautsky tog upp de franska socialisterna och den engelska arbetarrörelsen som negativa motexempel. Frankrike var känt för sina anarkister och syndikalister. De deltog inte i valen och såg kampen för politisk frihet just som en distraktion. England hade en stark arbetarrörelse, men den saknade ett politiskt mål. Bara socialdemokratin hade enligt Kautsky funnit den gyllene medelvägen i sin erfurtianism.

Erfurtianismens arv

Det är i den här kontexten Lih placerar Lenin och hans verk Vad bör göras? från 1902. Där tar även mina anteckningar slut, utan att nämna särskilt mycket om den ryss boken kretsar kring. Resten av de sjuhundra sidorna går i mångt och mycket ut på att bevisa Lihs tes: att Lenin egentligen var en klassisk socialdemokrat i dåtidens bemärkelse. SPD var den modell han försökte bygga sitt parti  i Ryssland efter, som till skillnad från Tyskland var befolkat med fler bönder än industriarbetare och styrdes av en tsar istället för av en riksdag. Det är i de skilda förutsättningarna Kautskys och Lenins olikheter ska sökas enligt Lih, inte i den motsättning mellan demokrati och diktatur som kalla krigets historiker tillskrivit dem.

Förutom att sätta Lenins tankar i sitt rätta historiska sammanhang gör Lih både en närläsning och nyöversättning av Vad bör göras?. Men för mig är hans främsta bedrift hur han lyckas sätta fingret på marxismens själva kärna med sitt begrepp erfurtianism. Egentligen är det så enkelt att jag undrar varför ingen kommit på det tidigare. Svaret är väl att marxismens egen idéhistoria glömts bort av oss själva efter att stalinismen fördummade den och borgerligheten sedan hånade samma nidbild. Erfurtianismen fångar vår politiska uppgift i en enda mening. Det vänstern ska göra är att ge arbetarrörelsens klasskamp ett socialistiskt mål. Vi har bara ett problem: idag saknas det en stark arbetarrörelse. Klassen finns såklart kvar, men innan kampen kan ges en riktning måste den överhuvudtaget föras. Kautsky och Lenin tog för givet att socialismens budskap, de liknade den faktiskt vid ett evangelium som betyder just ”glatt budskap”, skulle tas emot med öppna armar. Jag tror deras optimism grundade sig i att arbetarrörelsen redan var klassmedveten, det vill säga medveten om sin position i kapitalismens klassamhälle. Vår uppgift är därför dubbel. Först måste vi göra arbetarklassen till en arbetarrörelse och sedan föra denna samman med socialismens teori. 

Avslutning

Som ett slags efterord vill jag återkomma till Wendy Brown. För två blogginlägg sedan skrev jag att hennes tankar präglat min syn på marxismens relation till arbetarklasen. Och det har just med erfurtianismen att göra. Den socialistiska målmedvetenheten är för mig ett exempel på en vision som går bortom den nuvarande identiteten, arbetarklassens position i kapitalismen. Erfurtianismen har dessutom sin fasta grund i det samhälle den vill överskrida. Arbetarklassen är för att använda ett av mina favoritord ”immanent”, något inneboende hos kapitalismen. Som Tronti skriver är den en del av kapitalet. Där har marxismen en fördel gentemot Brown, iallafall utifrån den rätt ytliga kunskap jag har om henne, då hon saknar en tydlig bild av vilka som ska förverkliga visionen. Erfurtianismen ger socialismen ett medel och arbetarrörelsen ett mål. 

Läs boken själv, den är skriven på ett lättillgängligt språk fritt från akademisk jargong. Föredömligt! 

SvaraVidarebefordra