Hej igen! Nu känner jag mig äntligen tillräckligt färdig med texten för att publicera den. Min plan från början var att skriva en bakgrund till Robert Linharts tankar, men det som först var en introduktion blev med tiden ett eget inlägg. Jag har också bytt åsikt under skrivandets gång. Från början trodde jag att inlägget skulle sluta i någon slags kritik av Romano Alquati, fast när jag läste om honom och dessutom gjorde det noggrannare än tidigare förstod jag verkligen hur betydelsefulla hans tankar är. Jag fick dessutom anledning till att fundera över vad den svenska autonoma teorin runt millenieskiftet har att säga oss idag. Det hela resulterade i någon slags syntes av operaism och erfurtianism. Men nog tjatat. Här kommer texten!
Den okända kontinenten
Mario Tronti skriver att arbetarklassen fortfarande är en ”okänd kontinent” i vänsterns ögon, trots alla år som förflutit sedan industrialismens barndom. [1] Sin egen stora upptäckt formulerar Tronti i begreppet ”klassammansättning”, med vilket han ger teorins abstrakta skelett konkret kött och blod. Arbetarklassen kan enligt honom bara förstås utifrån sin tekniska och politiska sammansättning. Den förstnämnda rör klassens plats i produktionen. Och sådan kunskap kan vi uppenbarligen inte få tag på genom att luta oss tillbaka mot Marx två hundra år gamla fabriksskildringar, från en tid då de rullande banden inte ens uppfunnits. Det har heller aldrig bara funnits en enda teknisk sammansättning, utan flera som existerat sida vid sida. Arbetarklassen är trots allt splittrad. Den politiska sammansättningen beskriver de olika former klassens kamp tar, vilka enligt Tronti bär spår av den tekniska bakgrunden. Massarbetaren vid det rullande bandet identifierar sig exempelvis inte med den teknik hon är fastkedjad vid. Till skillnad från hantverkaren har hon inget intresse av att ta makten över produktionen, utan vill istället slå sönder den.
Arbetarundersökningen är ett närbesläktat fenomen som, åtminstone i sin moderna variant, också härstammar från den italienska operaismen. [2] Undersökningen har traditionellt sett haft två olika syften: dels som forskningsmetod för att studera klassammansättningen rent objektivt, dels med den politiska ambitionen att från socialistiskt håll närma sig arbetarklassen.
På Fiats fabrik i Turin tog en ny generation anställning under 60-talet, arbetare som migrerat dit från landets södra halva. Och medan Italiens kommunistparti hade ett självklart grepp om den äldre generationen på fabriken, rådde det en stark misstro mellan de yngre arbetarna och partiet. Sett utifrån framstod företaget som alldeles friktionsfritt. Migrantarbetarna strejkade inte och var i regel varken medlemmar i partiet eller fackföreningen. Därför drog den institutionaliserade vänstern slutsatsen att det rörde sig om en förlorad generation, en passiviserad och köpt arbetarklass.
Romano Alquati motbevisade dock partiets förutfattade meningar med hjälp av sin banbrytande militanta undersökningsmetod. [3] Enligt den är arbetaren inte något studieföremål man kan betrakta likt ett objekt, utan en medforskare i undersökningen. När Alquati fick se Fiat genom arbetarnas ögon inifrån förstod han att passiviteten var skenbar. Han beskriver det som en osynlig organisation bland de anställda, men för att se den krävs ett mikroskop snarare än en kikare. Militanta undersökningar synliggör och formulerar explicit den politiska sammansättning som redan finns implicit i arbetarnas osynliga organisation, deras organiserade spontanitet. Vänstern börjar med andra ord aldrig på ruta ett. Det finns alltid ett existerande motstånd hos klassen själv.
Svensk operaism
Det operaistiska arvet fördes med tiden vidare till Sveriges autonoma vänster. Göteborgskravallerna år 2001 utgjorde en viktig vändpunkt, när polisen sköt mot demonstranter och i efterhand utmålade dem som terrorister. För aktivister i den autonoma vänstern var händelsen ett trauma.
Anti-globaliseringsrörelsen organiserade flera sådana protester kring millenieskiftet, riktade mot den globala elitens toppmöten, och kritiska röster från de egna leden hade höjts redan tidigare. [4] Rörelsen var ett enda stort myller av enfrågespolitiska kampanjer med nyliberalismen som gemensam fiende. Men för de socialistiska aktivisterna blev det till slut uppenbart att toppmötesprotester inte var något ändamålsenligt medel. Pseudonymen Andrew X skriver det rakt ut i sin text med titeln Ge upp aktivismen! Han menar att alla kampanjer, oberoende av innehållet eller sakfrågan, har en och samma form: aktivismen. För honom syftar ordet på en roll aktivisterna går in i för att skilja sig själva från vanligt folk. Men även om kampanjer kan vara ett framgångsrikt medel mot enskilda företag är de värdelösa som vapen mot det kapitalistiska samhället i sin helhet. Endast arbetarklassen kan genomföra en så pass radikal förändring. Det aktivisterna gör är att isolera sig och därmed gräva sin egen grop.
Kim Müllers föredrag har den lika talande rubriken Från kampanj till konflikt. Han var medlem i det teoretiska kollektivet Kämpa Tillsammans! som gjort mycket för att popularisera operaismen i Sverige. [5] Müller berättar om hur aktivismen följdes av en ”vändning mot vardagen” där arbetaren istället blev den nya centralfiguren. Enligt detta perspektiv skulle vänsterns kamp inte föras å andras vägnar, utan aktivisterna såg sig själva som vanliga arbetare med egna klassintressen. KT! förvaltade Alquatis arv genom att tillämpa den militanta undersökningsmetoden i ett svenskt sammanhang: på hamburgerrestauranger, bagerier och lager. De omformulerade och vidareutvecklade Alquatis begrepp. Den osynliga organisationen beskrivs som en informell arbetsgrupp, medan uppdelningen i teknisk och politisk klassammansättning får tre istället för två steg. Till en början sätts arbetarna såklart i en produktiv samverkan för att skapa profit. Men innan klassen kan kämpa i en politisk sammansättning eller subversiv samverkan krävs det en förmedlande länk. KT! skriver om den sociala samverkans betydelse, som det vardagliga småpratet under en kafferast. Kampen i den informella arbetsgruppen förutsätter individernas socialisering med varandra.
I sin vändning mot vardagen förde KT! även in sina erfarenheter från gatans demonstrationståg till vanliga bagerier och lager. Det anonyma svarta blocket motsvarades av det ansiktslösa motståndet på arbetsplatserna, en kamp som inte bara var osynlig utan som också skulle vara det. KT! såg styrkan i att glida undan arbetsköparens order snarare än att konfrontera dem. En strejk kan besegras, men det är svårare att upptäcka hur arbetsgruppen drar ner tempot genom att maska.
Den italienska historien erbjöd såväl ett teoretiskt ramverk som praktiskt bevis för att radikal klasskamp utanför socialdemokratin var möjlig. Denna kunde dessutom föras överallt i samhällsfabriken: på arbetsplatser, i bostadsområden, till och med i kollektivtrafiken som projektet Planka.nu. Detta ansiktslösa vardagsmotståndet lämpade sig alltför väl i ett land där strejker och hyresgästkonflikter lyste med sin frånvaro.
Kritiken mot aktivismen följdes tyvärr aldrig av en kritik mot vardagen. Vinden har förvisso vänt fram och tillbaka sedan dess, men vi socialister står lika handlingsförlamade idag som de autonoma var under tvåtusentalet. När arbetarklassen kämpar försöker vi hinna ikapp. När den inte gör det väntar vi på att ett revolutionärt ögonblick plötsligt ska inträffa. Jag tror att vi behöver fler inspirationskällor än operaismens Italien och jag tror att vänstern i det förrevolutionära Ryssland kan vara en av dem. Vladimir Lenins reflektioner kring de erfarenheter marxisterna gjorde då ger ett konkret exempel på hur arbetarklassen och den socialistiska rörelsen kan förenas i en erfurtianistisk helhet efter Karl Kautskys modell. [6] Ironiskt nog är min främsta historiska källa just en operaistisk organisation från Italien, boken heter Lenins partiuppfattning och är skriven av Avanguardia Operaia. Det erfurtianistiska perspektivet är dock mitt eget.
Rysk erfurtianism
Vid sekelskiftet stod Rysslands socialister ensamma och arbetarklassen utgjorde bara en minoritet av landets befolkning. Vänstern var ett samlingsnamn för spridda grupper eller cirklar som alla var emot tsarstyret och den framväxande kapitalismen i fedodalsamhället. De flesta kallade sig ”folkvänner” och var närmare anarkismen än marxismen. När vänstern väl gick till handling var det genom att begå terrordåd mot tsaren och polisen, i hopp om att väcka massorna. Detta gjorde bland annat Lenins bror.
De socialdemokratiska marxisterna ville istället knyta kontakter med arbetarklassen och gick därför från att vara propagandacirklar till att bli agitationscirklar. Medan propagandacirklarna just propagerade i allmänhet, till exempel om hur tsaren förtryckte alla ryssar och att han borde störtas, agiterade vänstern i agitationscirklarna kring konkreta problem för arbetarklassen. En vanlig stridsfråga verkar bland annat ha varit att få kokande tevatten i fabrikerna. Genom den här ekonomiska agitationen organiserade vänstern arbetarklassen och byggde upp en kämpande arbetarrörelse i Ryssland.
Tidigare hade konflikten inom vänstern gått mellan anarkister och marxister, men nu gick istället skiljelinjen mellan marxisterna själva: varav Lenin hörde till ett läger, ekonomisterna och spontanisterna till ett annat. Den ekonomiska kampen var ett självklart steg på vägen för Lenin, men inte något slutmål. Han gjorde en distinktion mellan fackföreningarnas ekonomiska medvetande och marxismens politiska medvetande. Fackföreningarna hade i sin ensidighet bara ögon för arbetarklassens egna krav. Marxismen försökte istället få en allsidig bild av samhället. Dess analys rymde förutom arbetarklassen även staten, samt andra klasser och grupper som arbetarklassen kunde alliera sig med.
Arbetarklassen var själv splittrad och rymde olika grader av medvetenhet. De mindre medvetna skikten såg bara sina egna snäva intressen. Arbetarklassens förtrupp var däremot mottaglig för marxismens politiska världsbild. Lenin skrev att det är marxismen som har förmågan att ena skiktens splittrade krav till en verklig klasskamp som omfattar alla. Detta blev desto nödvändigare när kapitalisterna själv samlade sig som klass och använde staten för att undertrycka arbetarklassen. Då behövde arbetarklassen mer än någonsin förena sig bortom skiktens snäva intressen och dessutom samarbeta med andra närstående klasser, såsom bondeklassen.
Genom att göra agitationen allsidig för att också omfatta politiska frågor ville Lenin lägga grunden för partiet. Ekonomisterna ville istället anpassa sig till klassens bakåtsträvande delar och begränsa kampen till att bara gälla just de ekonomiska frågorna. Spontanisterna försökte inte heller leda arbetarrörelsens kamp framåt mot en revolution, utan lät den spontant gå sin egen väg. Vänstern skulle följa arbetarrörelsen som en svans, inte leda den.
Det var först när arbetarrörelsens förtrupp blivit politiskt medveten som cirklarna kunde enas till ett parti och det sista steget tas. Utan den ekonomiska agitationen hade vänstern inte fått kontakt med arbetarklassen och utan den politiska agitationen hade delarna inte kunnat sammanfogas till en erfurtianistisk helhet med ett socialistiskt mål. Marxismen gick samtidigt från att vara en ren teori till att bli en strategi baserad på klassens materiella krafter.
Vändningen mot socialism
Vändningen mot vardagen var för de autonoma vad den ekonomiska agitationen var för de ryska marxisterna, det vill säga en väg ut från politisk isolering. I slutändan nådde dock inte millennieskiftets socialister lika långt som sina föregångare etthundra år tidigare.
Det går inte att anklaga de svenska operaisterna för att ha varit spontanister. KT! lyfter precis som Alquati fram arbetarklassens osynliga organisation, där det till synes spontana i själva verket är organiserat inifrån. Fast det som för Alquati var ett belysande av verklighetens osynliga sidor blir för KT! ett ideal i deras ansiktslösa strategi. Andrew X skriver att aktivisternas kampanjer kan vara ett effektivt medel mot enskilda företag, men att de är verkningslösa mot kapitalismen i sin helhet. Samma kritik kan överföras till KT!:s ansiktslösa motstånd. Det går säkert utmärkt att ta makten över en enda arbetsplats i hemlighet, genom att göra tvärtemot vad man blir tillsagd och i praktiken bestämma vilket arbete som ska utföras och hur. Att ta steget bortom arbetsplatsen och bygga det Lenin kallar för en verklig klasskamp är däremot svårare. Då räcker inte det ekonomiska fackföreningsmedvetandet till. Operaismen har gett oss många praktiska verktyg och teoretiska begrepp: som klassammansättningen, den osynliga organisationen, samt militanta undersökningar, och Kämpa Tillsammans! har i sin tur kompletterat den tekniska och politiska sammansättningen med en förmedlande social samverkan. Men för att vända oss bort från den kapitalistiska vardagen och mot den socialistiska framtiden måste vi ge arbetarrörelsen ett politiskt mål, ett som förenar de splittrade kraven till en mäktig erfurtianism.
Fotnoter
[1] Det jag skriver om Mario Tronti är taget fritt från vad jag minns av att läsa hans bok Workers and Capital.
[2] Storming Heaven av Steve Wright är den klassiska boken om arbetarundersökningar i Italien. Se även Viewpoint Magazines tredje nummer, särskilt inledningsartikeln Workers’ Inquiry: A Genealogy. En välkänd svensk introduktion är Johan Forsbergs Arbetsorganisering och arbetarautonomi i terminal.
[3] Jag har läst texterna om och av Romano Alquati i det redan nämnda Viewpoint-numret. Se rubriken The Discovery of Class Composition. Den som annars ger den bästa introduktionen till Alquati är Gigi Roggero. Läs intervjun A Science of Destruction (titeln syftar på operaismen) med honom, eller texterna Notes on framing and reinventing co-research och Organized Spontaneity.
[4] Både Andrew X och Kim Müllers text kommer från antologin I stundens hetta som samlar texter skrivna av anti-globaliseringsrörelsen.
[5] Jag har framförallt läst (om) delar av Kämpa Tillsammans! bok Tillsammans.
[6] Begreppet är myntat av Lars T. Lih i boken Lenin Rediscovered. Se mitt tidigare blogginlägg.
