Erfurtianismen

  
                                       Birgitta Stenberg och Matti Lepp - Billy... [minns inte vilken]

Som nybliven bloggare har jag börjat gräva bland mobilanteckningar och Google-dokument jag knappt visste fanns. Det är roligt att dra sig till minnes saker jag läst, men också frustrerande eftersom jag sällan skrivit ner så mycket som hade krävts för att göra ett blogginlägg av det. Det gäller även för Lars T. Lihs tegelsten Lenin Rediscovered: What Is to Be Done? In Context i högsta grad med dess 800 sidor, utan att räkna in källförteckningen. I boken försöker Lih sätta Lenin i ett annat sammanhang än det vi är vana vid. Den sovjetiska propagandan målade upp marxismens historia som en rad huvuden från vänster till höger: först Marx och Engels, därefter Lenin och sist av alla Stalin. Ironiskt nog delade borgerligheten väster om järnridån samma uppfattning. Lih menar att vår syn på Lenin och marxismen formats av de båda sidornas historieskrivning under kalla kriget. 

En annan bild av Marx

Marx har med rätta blivit frikänd från skuld för stalinismens brott. Flera av hans västerländska anhängare på universiteten markerar också sitt avstånd till Sovjetunionen genom att kalla sig själva ”marxianer”. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman har gått så långt som att benämna den gamla ideologin ”engelsism”, för enligt honom var det i läsningen av Engels som marxisterna vilseleddes. Denna generation akademiker ser i Marx framförallt en filosof eller en kritisk ekonom. Det hör ihop med upptäckten av ungdomsskrifterna, vilka fick Marx att framstå som en humanist i kontrast till Sovjetunionens officiella framställning av honom. 

Men Lih skriver som sagt om historien. För honom är Marx och Engels huvudsakligen politiska tänkare, besläktade med socialister som Ferdinand Lasalle och Auguste Blanqui snarare än Hegel eller Ricardo. Socialismen är en gammal tanketradition. Utopin om en jämlik värld där egendomen ägs gemensamt och inte privat har funnits länge. Drömmen tog sig till en början uttryck i småskaliga experiment som genomfördes utanför samhället, om den ens lämnade böckernas sidor. Det var tack vare Marx och Engels som socialismen slutligen fick en förankring i verkligheten. Lih har myntat begreppet ”erfurtianism” för att fånga deras teoretiska bidrag. Vad ordet kommer ifrån ska jag förklara snart.  Redan nu kan jag säga att innebörden syftar på socialisternas och arbetarrörelsens förening med varandra. Att delarna hör ihop kan verka självklart idag, som Socialdemokraterna och LO, men de tidigare utopisterna hade många gånger borgerlig bakgrund och misstrodde folket. Marx och Engels ansåg dock att den kraft i samhället som skulle kunna förverkliga socialismen var just arbetarklassen. Det var till och med dess historiska uppgift. Socialisterna hade i sin tur en lika viktig uppgift, vilken bestod i att att göra arbetarrörelsen medveten om det politiska målet för sin klasskamp och att organisera den på vägen dit.

Kautsky och SPD

Efter Marx död år 1883 blev Engels den förmedlande länken mellan deras tankar och det då unga Sozialdemokratische Partei Deutschlands, SPD. Som en parentes kan jag nämna att ”socialdemokrati” i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet betydde något annat än det gör idag. Det var först i och med oktoberrevolutionen 1917 som marxisterna splittrades i ett socialdemokratiskt och ett kommunistiskt läger. Men på artonhundratalet gjorde Engels bekantskap med Karl Kautsky, den man som skulle komma att tituleras ”marxismens påve” och som av Marx och Engels tankar formade en världsbild åt SPD och hela den europeiska socialdemokratin.

År 1892 skrev Kautsky sin bok om Erfurtprogrammet, det nya partiprogram SPD just antagit. Därifrån hämtar Lih sitt begrepp ”erfurtianism”. Kautsky menade att SPD var först med att förverkliga Marx och Engels idéer, genom att i praktiken ena socialisterna och arbetarrörelsen. Partiet gav på så vis klassen en politisk riktning som gick bortom dess ekonomiska dagskrav och kampen följde därefter ett socialistiskt mål. Men i slutändan hoppades Kautsky att det inte skulle finnas någon uppdelning mellan erfurtianismens två sidor, när själva arbetarrörelsen var socialistisk.

   

På den här tiden var inte rösträtt, yttrandefrihet eller föreningsfrihet några självklarheter, och många socialister tyckte att sådana politiska frågor flyttade fokus bort från den ekonomiska klasskampen. Men enligt Kautsky var de här rättigheterna alldeles livsnödvändiga för socialdemokratin. Utan dem kunde inte partiet sprida den socialistiska teorin till arbetarklassen och då blev erfurtianismens förening omöjlig. Kautsky tog upp de franska socialisterna och den engelska arbetarrörelsen som negativa motexempel. Frankrike var känt för sina anarkister och syndikalister. De deltog inte i valen och såg kampen för politisk frihet just som en distraktion. England hade en stark arbetarrörelse, men den saknade ett politiskt mål. Bara socialdemokratin hade enligt Kautsky funnit den gyllene medelvägen i sin erfurtianism.

Erfurtianismens arv

Det är i den här kontexten Lih placerar Lenin och hans verk Vad bör göras? från 1902. Där tar även mina anteckningar slut, utan att nämna särskilt mycket om den ryss boken kretsar kring. Resten av de sjuhundra sidorna går i mångt och mycket ut på att bevisa Lihs tes: att Lenin egentligen var en klassisk socialdemokrat i dåtidens bemärkelse. SPD var den modell han försökte bygga sitt parti  i Ryssland efter, som till skillnad från Tyskland var befolkat med fler bönder än industriarbetare och styrdes av en tsar istället för av en riksdag. Det är i de skilda förutsättningarna Kautskys och Lenins olikheter ska sökas enligt Lih, inte i den motsättning mellan demokrati och diktatur som kalla krigets historiker tillskrivit dem.

Förutom att sätta Lenins tankar i sitt rätta historiska sammanhang gör Lih både en närläsning och nyöversättning av Vad bör göras?. Men för mig är hans främsta bedrift hur han lyckas sätta fingret på marxismens själva kärna med sitt begrepp erfurtianism. Egentligen är det så enkelt att jag undrar varför ingen kommit på det tidigare. Svaret är väl att marxismens egen idéhistoria glömts bort av oss själva efter att stalinismen fördummade den och borgerligheten sedan hånade samma nidbild. Erfurtianismen fångar vår politiska uppgift i en enda mening. Det vänstern ska göra är att ge arbetarrörelsens klasskamp ett socialistiskt mål. Vi har bara ett problem: idag saknas det en stark arbetarrörelse. Klassen finns såklart kvar, men innan kampen kan ges en riktning måste den överhuvudtaget föras. Kautsky och Lenin tog för givet att socialismens budskap, de liknade den faktiskt vid ett evangelium som betyder just ”glatt budskap”, skulle tas emot med öppna armar. Jag tror deras optimism grundade sig i att arbetarrörelsen redan var klassmedveten, det vill säga medveten om sin position i kapitalismens klassamhälle. Vår uppgift är därför dubbel. Först måste vi göra arbetarklassen till en arbetarrörelse och sedan föra denna samman med socialismens teori. 

Avslutning

Som ett slags efterord vill jag återkomma till Wendy Brown. För två blogginlägg sedan skrev jag att hennes tankar präglat min syn på marxismens relation till arbetarklasen. Och det har just med erfurtianismen att göra. Den socialistiska målmedvetenheten är för mig ett exempel på en vision som går bortom den nuvarande identiteten, arbetarklassens position i kapitalismen. Erfurtianismen har dessutom sin fasta grund i det samhälle den vill överskrida. Arbetarklassen är för att använda ett av mina favoritord ”immanent”, något inneboende hos kapitalismen. Som Tronti skriver är den en del av kapitalet. Där har marxismen en fördel gentemot Brown, iallafall utifrån den rätt ytliga kunskap jag har om henne, då hon saknar en tydlig bild av vilka som ska förverkliga visionen. Erfurtianismen ger socialismen ett medel och arbetarrörelsen ett mål. 

Läs boken själv, den är skriven på ett lättillgängligt språk fritt från akademisk jargong. Föredömligt! 

SvaraVidarebefordra

Klass mot klass

                                                  Lisen Adbåge - Dom som bestämmer

En till gammal text, som skrev jag åt en politisk organisation jag tillhörde då (säger inte vilken för mystikens skull). Längre än så blir inte mitt förord, utan ni får istället ett efterord i slutet av inlägget.

                                                                   ***

Klass mot klass, hyresgäst mot hyresvärd

När man hör ordet “arbetarklass” uppstår en rad olika associationer. Man föreställer sig kanske en gammaldags industri, eller möjligtvis nedrustade förorter. Hur kan begreppet egentligen definieras? Ja, rätt långt kommer man genom att bara läsa om ordet högt för sig själv. Arbetarklassen är väl rimligtvis den klass som arbetar, eller annorlunda uttryckt den klass som tvingas arbeta för att överleva i det kapitalistiska samhället. Den arbetar inte för sig själv, utan för borgarklassen. Värdet som arbetarklassen skapar hamnar till stor del i kapitalisternas händer medan en del ges tillbaka i lön.[1] Utan lön, ingen mat och inget husrum. Utan mat och husrum, ingen arbetarklass. Men det vi äter måste vi också betala för, vilket även gäller köket där vi lagar vår mat. Den som främst står för hushållsarbetet, inklusive matlagningen, är kvinnan. Detta arbete beskrivs i teorin om social reproduktion.[2]

Kapitalismens exploatering ryms med andra ord inte bara inom arbetsplatsens väggar. Inte heller klasskampen. Gunnar Olofsson beskriver det på följande vis: “Arbetarklassens organisationer har sin rot i de skilda former för exploatering resp. undertryckande som klassen ställs inför.”[3] Fackföreningen motsvaras av konsumentkooperationen och hyresgästföreningen. Självklart sker klasskampen i dessa sfärer även utanför de formella organisationernas kontroll, bland annat genom hungerkravaller och vilda hyresstrejker. I Italien, men också på många andra platser, har den tagit formen av proletär shopping och självreduktion.[4] Arbetare, avlönade män i fabriken såväl som oavlönade kvinnor i hemmet, vägrade betala höjda biljettpriser i kollektivtrafiken och dyrare elavgifter i bostaden. Istället för att lägga sig platta inför statens och företagens krav gick de samman och satte priserna själva. 

Karl Marx, liksom Olofsson, beskriver exploateringen på arbetsplatsen som primär och den i andra sfärer, inklusive bostaden, som sekundär. Trots det skriver redaktörerna för det sjätte numret av tidskriften Notes From Below: “Men idag håller bostaden på att bli en primär arena för arbetares kamp. Det är över frågor rörande boende som många proletärer går till barrikaderna, står emot tvångsförflyttning och kämpar för avvarufieringen av bostaden och andra områden av livet.”[5]

Syftet med den här texten är att sammanfatta det sjätte numret av Notes From Below:s innehåll och tillgängliggöra det för en större läsekrets. Förhoppningsvis kan jag också inspirera andra till att själva läsa det som står skrivet i originalet. Värt att nämna är att jag inte skrivit ut de olika artiklarnas titel och författare, utan istället återgett själva textinnehållet. Detta för att öka läsbarheten. Jag har däremot satt dit fotnoter lite varstans. Dels för att hänvisa till de enskilda artiklarna, dels för att förklara vissa begrepp eller ge läsrekommendationer. 

Geografisk klassammansättning

Klassiska autonoma begrepp som “klassammansättning” och “militanta undersökningar” överförs i numret från arbetsplatsen till bostadsområdet och staden.[7] Det märks att teorierna fortfarande är i sin linda, men trots det tas ändå intressanta exempel upp. Ett sådant är Washington D.C.. där en massförflyttning av svarta amerikaner från innerstaden till förorterna genomförts.[7] Orsaken till denna uppsplittring av arbetarklassen var de stora upploppen och kravallerna som ägde rum under 1960-talet, vilka betraktades som ett hot av den amerikanska staten. Processen har grundat sig i både riktade ekonomiska stöd och nedskärningar, morot såväl som piska. Motiven har inte bara varit ökad social kontroll, utan också att öppna nya marknader för bostadskapitalet. Det går att dra paralleller till de förändringar av arbetsplatser som skett och fortfarande sker till följd av motstånd, exempelvis införandet av det rullande bandet på fabriker som delat upp arbetslaget och höjt tempot. Liksom företagen ritar om spelplanen i sin sfär försöker staten planera om staden. Den geografiska klassammansättningen i Buenos Aires, Argentinas huvudstad, skildras också.[8] De migrantarbetare som söker sig till staden är beroende av den informella bostadsmarknaden och eftersom de saknar kontakter söker de sig till hyresvärdar av samma etnicitet. Bostadsförhållandena i kombination med de små och utspridda arbetsplatserna gör att klassen splittras. De etniska gränserna överskrids sällan, inte ens på fritiden. Det finns dock en stark feministisk rörelse i landet med förankring i arbetarklassen som arbetar mot det våld kvinnor dagligen får utstå. I och med att detta förtryck inte begränsar sig till en viss etnisk gruppering har det en överbryggande funktion och kan därmed förena klassen. 

Hyresgäster, förena er

Kapitalets och statens omstruktureringar av städer har självklart skapat motstånd. I numret går det att läsa flera dokument från 1970-talets Italien som översatts och samlats ihop, vilka skildrar den utbredda kampen som innefattade allt från självreduktion och ockupationer av flera tusen lägenheter till proletär shopping.[9] Aktionerna utfördes inte för att sätta press på staten eller för att skapa opinion, utan bostäderna som ockuperades gav tak över huvudet och maten som stals mättade hungriga magar. 

I San Fransisco finns en rad olika organisationer, allt från hyresgästföreningar till direkt aktions-grupper som förhindrar vräkningar.[10] The Anti-Eviction Mapping Project är ett initiativ för att samla information om bakgrunden till vräkningar och presentera den för allmänheten. Både statistik och muntliga berättelser fungerar som data i projektet. Syftet är att sätta enskilda vräkningar i ett större perspektiv och därigenom utmana den officiella berättelsen som lägger skulden på den individuella hyresgästen. Organisationen har en digital sökbar karta över staden där var och en kan se om huset de planerar att flytta in i har blivit ledigt på grund av vräkningar, vilket även satt fysiska avtryck genom att människor sprejat “Tenants Here Forced Out” utanför bostadshus som hyresgäster varit tvungna att flytta ifrån. Det är också tydligt att organisationens företrädare ser sig som en del av ett politiskt ekosystem där även andra initiativ ingår, bland annat nämnda hyresgästföreningar och aktionsgrupper.[11] Genom att komplettera varandra bygger de en starkare front. 

På senare år har Tyskland utmärkt sig som landet med starkast bostadsrörelse, åtminstone i väst.[12] I numret intervjuas två aktiva organisatörer tillhörandes initiativet AG Starthilfe, Hannes och Jan, från Berlin. Aktivisterna beskriver en bostadssituation som i mångt och mycket påminner om den i Sverige, med fastighetsägare som först inte sköter underhållet av bostaden och sedan chockhöjer hyran i och med att de renoverar. Bostadsbristen är också stor. En mängd olika initiativ har tagits med syfte att reformera de offentliga bostadsbolagen och expropriera bostäder tillhörande större företag, däribland ett som heter Deutsche Wohnen. ”Exproriera” är inte mitt ordval, i en opinionsundersökning genomförd i Berlin 2019 stöds förslaget av 49%, medan 22% inte väljer sida. 

I dagsläget arbetar den tyska rörelsen efter en tredelad strategi: folkomröstning, demonstrationer och basorganisering. De olika delarna samverkar som i ett ekologiskt system och förstärker varandra genom olika aktörers indirekta samarbete. Hannes och Jan menar att den sistnämnda delen också är den viktigaste. Att förlita sig på en folkomröstning kan annars låta passiviserande, men han poängterar att de genom sin basorganisering faktiskt tar i tu med de faktiska problem som hyresgäster konfronteras med under tiden. Utgångspunkten är att aktivisterna knackar dörr tillsammans med personer som bor i området för att sedan samla alla intresserade till ett lokalt möte. Som ett framgångsrikt exempel tar han upp att 250 av 1000 personer i ett område kom på introduktionsmötet. Även om mötena grundar sig på de boendes egna engagemang hjälper aktivisterna till med att sätta ramarna och skapa en fungerande struktur. Aktivisternas roll kan röra högt som lågt, ett exempel på det senare är workshops som hålls där hyresgäster får råd om hur de kan få kontakt med sina grannar. Anledningen till att aktivisterna lyfts fram är att ett av bidragen i numret polemiserar mot idén om en absolut spontanitet i klasskampen. Detta innebär inte någon blind auktoritetstro, utan syftar till att skapa sammanhang där “upprörda hyresgäster kan utvecklas till att bli kapabla organisatörer”. Poängen med att ha kontinuitet och som socialist inte vänta på att saker och ting ska hända av sig självt är att kunna samla erfarenhet och gemensamt utveckla kunskap. Berlin har, liksom vi i Sverige, dragits (och dras såklart fortfarande) med problemet av en passiv vänster som förvisso kan vända och vrida på olika teoretiska begrepp eller mobilisera sina egna aktivister, men som för den sakens skull inte vet hur man faktiskt organiserar människor utanför rörelsen. 

Som en bisats kan det nämnas att Alternative für Deutschland, Tysklands motsvarighet till Sverigedemokraterna, vuxit sig stora under samma tidsperiod som bostadsrörelsen vunnit mark. Erfarenheter från hyresgästorganiseringen visar att de som sympatiserar med högerpopulistiska eller fascistiska rörelser för att de “tar problemen på allvar” eller “rör om i grytan” genom sitt i praktiken antikapitalistiska engagemang kan ledas till en bättre förståelse av samhället och delta i grundläggandet av en verklig solidaritet, vilket ju är det bästa vaccinet mot den breda fascismen. Fascisterna behöver inte vara de som tar tag i problemen (vilket de såklart heller aldrig gör), utan det kan vi göra genom att arbeta gemensamt. Poängen är att organisera människor först och främst efter deras materiella intressen, inte efter deras ideologi. Idéer och teorier spelar såklart också en viktig roll, men klasskampen är ändå framförallt en fråga om praktik.

ACORN 

Det som fick upp mina ögon för bostadsfrågan som en arena för klasskamp var dock inte Notes From Belows sjätte nummer, utan det var en något äldre artikel från tidskriften som behandlade ACORN (namnet är engelska för ekollon, vilket också är deras symbol).[13] Organisationen är ett exempel på en så kallad “community union”. Hur man ska översätta det vet jag inte riktigt, men “community” betecknar väl rimligtvis lokalsamhället. Initiativtagarna har sin bakgrund i Industrial Workers of the World och började sin nya verksamhet med att knacka dörr bland lokalbefolkningen i Bristol och höra sig för gällande vilka problem de upplevde som störst, för att sedan planera hur de genom direkt aktion skulle kunna lösa problemen. Det var i och med denna informella undersökning som organisatörerna förstod att bostadsfrågan var den mest aktuella. Även ACORN:s strategi är tredelad och består av följande uppgifter: uppsökande verksamhet, medlemsförsvar och kampanjer. Den uppsökande verksamheten utgör grunden för det organisationen gör genom att skapa kontakt med lokalinvånarna. Dels har den som funktion att bilda en allmän uppfattning av situationen i lokalsamhället, dels ger den en uppfattning om vilka som kan tänkas vara intresserade av att bli medlemmar och “organiska ledare”. Medlemsförsvaret innefattar en rad olika aktiviteter, däribland att sätta press på hyresvärden för att denne ska genomföra reparationer eller att förhindra vräkningar. Kampanjerna är organisationens mest utåtriktade verksamhet och går framförallt ut på att arbeta lokalt och nationellt gentemot lagar som skadar arbetarklassens intressen. Det rör sig med andra ord inte om något planlöst mediearbete, utan kampanjerna ska leda till praktiska segrar som stärker organisationen ytterligare. Ett exempel är när ACORN i Bristol var drivande i arbetet med att motverka en lagförändring vars syfte var borttagandet av en skattelättnad för 16.000 av stadens mest utsatta invånare. Författaren till artikeln om ACORN menar också han att den brittiska vänsterrörelsen i alltför liten grad arbetar praktiskt med att organisera arbetarklassen vare sig på arbetsplatsen eller i lokalsamhället. Han avslutar med orden: “Gata för gata, bostadsområde för bostadsområde, kvarter för kvarter bygger hyresgästföreningar basen som vi har saknat.”

Vidare läsning och avslutande ord

Förhoppningsvis har du som läser den här texten, liksom jag, fått svar på vissa frågor och ställt dig själv nya. När man läser en text blir man ofta medveten om tio till genom författarens olika källhänvisningar. Just därför vill jag dela med mig av de referenser i numret som jag särskilt noterat. Det är framförallt två spår som intresserar mig. Det första är det som rör bostadskamp i allmänhet. På det temat finns det såklart väldigt mycket att hitta i källförteckningen till artiklarna. En lucka som jag skulle behöva fylla är den om bostadskapitalet, alltså den ekonomiska aktör som är drivande i att omstrukturera städer och bostadsområden. Jag är dock ännu mer intresserad av hur bostadsområdet kan fungera som en arena för klasskampen, utöver den mer välkända och omtalade på arbetsplatsen. Salar Mohandesi och Emma Teitelman har skrivit om detta i kapitlet Without Reserves, vilket ingår i antologin Social Reproduction Theory: Remapping Class, Recentering Oppression (med Tithi Bhattacharya som redaktör).[14] Introduktionen till samma bok återfinns för övrigt genom en länk i fotnot 2. Mike Davis tar upp samma ämne i Old Gods, New Enigmas: Notes on Revolutionary Agency (tryckt i en bok med samma huvudtitel).[15] Neil Gray och Nick Clare verkar skriva intressant forskning om bostadskamp respektive geografisk klassammansättning, båda med en tydlig autonom utgångspunkt.[16] Slutligen finns det en tidskrift som mer eller mindre är dedikerad till att enbart studera just det här, nämligen Radical Housing Journal.[17]

Det andra spåret rör inte bostaden i sig, men var ändå enligt mig något av det intressantaste i numret. Jag syftar på frågan om politisk organisering som är central i framförallt texterna om den tyska bostadsrörelsen och artikeln om ACORN. Även om vi varken är eller vill bli en organisation i stil med exempelvis Socialdemokraterna behöver vi fortfarande fundera på hur vi kan bidra till att organisera klasskampen på bästa möjliga vis. Jag skulle vilja gå så långt som att påstå att detta är en av den autonoma vänsterns viktigaste utvecklingspunkter. Två namn som jag lade märke till i min läsning var Rodrigo Nunes och Jane McAlevey.[18] Möjligtvis kan de genom sina tankar och erfarenheter fungera som inspiration för oss i vårt framtida praktiska arbete.

Som avslutande ord vill jag citera en av numrets författare: “Framgång definieras inte särskilt ofta inom autonom politik. Det maximalistiska målet av total revolution, en mytisk slutpunkt där all varufiering av människor och produkterna av vårt gemensamma arbete är avskaffad, där vi kollektivt och demokratiskt beslutar över varje aspekt av våra liv är en förledande chimär som hemsöker begränsade reformers förkrympta verklighet.”[19] Pretentiöst? Javisst. Däremot tycker jag att författaren sätter fingret på något, nämligen frågan om delmål. Även vi som är revolutionärer måste arbeta efter strategier där vi stegvis rör oss framåt. Hur kan vi som kommunister arbeta praktiskt för att öka arbetarklassens makt där vi befinner oss?

Fotnoter

[1] Min framställning om hur arbetarklassen skapar värde grundar sig inte i någon särskild källa, men för den som vill ha en introduktion till ämnet rekommenderar jag Kapitalets produktionsprocess av Marx-Arbeitsgruppe Historiker. Länk till PDF: https://www.riff-raff.se/kpp/kpp.pdf. Länk till den nationella bibliotekskatalogen: http://libris.kb.se/bib/7747855.

[2] Introduktionskapitlet till boken Social Reproduction Theory: Remapping Class, Recentering Oppression, skrivet av antologins redaktör Tithi Bhattacharya, förklarar begreppet social reproduktion. Länk till kapitlet: https://www.versobooks.com/blogs/3555-mapping-social-reproduction-theory. Länk till bibliotekskatalogen: http://libris.kb.se/hitlist?d=libris&q=Social+reproduction+theory+%3a+remapping+class%2c+recentering+oppression&f=simp&spell=true&hist=true&p=1.

[3] Citatet är taget från essän Klasspraktiker och organisationsformer - teoretiska modeller, s. 38 i Gunnar Olofssons textsamling Klass, rörelse, socialdemokrati: Essäer om arbetarrörelsens sociologi. Även det som står skrivet om sekundär exploatering kommer från samma essä. Länk till nationella bibliotekskatalogen: http://libris.kb.se/bib/7674891.

[4] Självreduktion i Italien av Bruno Ramirez. Länk till texten: https://planka.nu/vad-tycker-vi/sjalvreduktion/sjalvreduktion-i-italien-pa-70talet/.

[5] Introduktionen till #6: Housing av Notes From Below, skrivet av numrets redaktörer Bjarke Skærlund Risager, Robert Ovetz och Callum Cant. Länk till numret: https://notesfrombelow.org/issue/housing.

[6] Länk till förklaring av begreppet klassammansättning: https://www.krigsmaskinen.se/index.php/Klassammans%C3%A4ttning. 

Notes From Below har dessutom föreslagit en vidareutveckling av begreppet: https://notesfrombelow.org/article/workers-inquiry-and-social-composition.

Länk till förklaring av begreppet militanta undersökningar: https://www.krigsmaskinen.se/index.php/Militanta_unders%C3%B6kningar.

[7] Spatial Deconcentration in DC av Yulanda Ward. Länk till artikeln: https://notesfrombelow.org/article/spatial-deconcentration-dc. 

[8] Housing and the ‘Informal’ Social Factory av Nick Clare. Länk till artikeln:  https://notesfrombelow.org/article/housing-and-informal-social-factory

[9] The squatting movement in Italy av Felice Campanile och Comitati autonomi operai di Roma. Länk till artikeln: https://notesfrombelow.org/article/squatting-movement-italy. Länk till förklaring av begreppet självreduktion: https://planka.nu/vad-tycker-vi/sjalvreduktion/. Länk till förklaring av begreppet proletär shopping: https://sv.wikipedia.org/wiki/Prolet%C3%A4r_shopping.

[10] The Anti-Eviction Mapping Project av Erin McElroy, Manon Vergerio och Sam Raby. Länk till artikeln: https://notesfrombelow.org/article/anti-eviction-mapping-project.

[11] För en kritisk diskussion av jämförelsen mellan sociala rörelser och politiska ekosystem, läs Benjamin Cases artikel Social Movement Ecology and Its Implications: Unpacking the Natural Metaphor. Länk till artikeln: http://berkeleyjournal.org/2018/01/social-movement-ecology-and-its-implications-unpacking-the-natural-metaphor/.

[12] 5 Theses on Movement Building from the Berlin Housing Movement av Daniel Gutiérrez. Länk till artikeln: https://notesfrombelow.org/article/5-theses-movement-building-berlin-housing-movement. 

Expropriate the Big Landlords: An interview from the frontlines of the German housing movement av Daniel Gutiérrez och Michel Jungwirth. Länk till artikeln: https://notesfrombelow.org/article/expropriate-big-landlords-interview-frontlines-ger. 

[13] Taking What’s Ours: an ACORN Inquiry av Callum Cant. Länk till artikeln: https://notesfrombelow.org/article/taking-whats-ours-an-acorn-inquiry.

[14] Kapitlet Without Reserves av Salar Mohandesi och Emma Teitelman finns upplagt som PDF. Länk till kapitlet: https://drive.google.com/file/d/0B-rx3sMMlOgxdEphVzlnekRqd0lLcmxkdklRZFNnWVZGd3FJ/view?fbclid=IwAR1c62dXnUTx8WuA21oexYy05d90mXApby58f3KjsqhU8vwfPGBu56b6RNA. Länk till bibliotekskatalogen: http://libris.kb.se/hitlist?d=libris&q=Social+reproduction+theory+%3a+remapping+class%2c+recentering+oppression&f=simp&spell=true&hist=true&p=1.

[15] Delar av Mike Davis bok Old Gods, New Enigmas: Marx's Lost Theory finns upplagda på nätet. Länk till boken: https://books.google.se/books/about/Old_Gods_New_Enigmas.html?id=XEJPDwAAQBAJ&redir_esc=y. Länk till bibliotekskatalogen: http://libris.kb.se/bib/z6t27znfwdxjmh8q.

[16] Länk till Neil Grays texter: https://glasgow.academia.edu/NeilGray. Länk till Nick Clares texter: https://nottingham.academia.edu/NickClare.

[17] Länk till Radical Housing Journal: https://radicalhousingjournal.org/.

[18] Länk till Rodrigo Nunes texter: https://puc-rio-br.academia.edu/RodrigoNunes. Länk till en svensk sammanfattning av en text och en pamflett som Nunes skrivit: https://www.krigsmaskinen.se/index.php/Organisation_of_the_organisationless. 

Länk till Jane McAleveys böcker i bibliotekskatalogen: http://libris.kb.se/hitlist?q=jane+mcalevey&r=;pers:(McAlevey+Jane)&p=1&f=simp&g=&s=r&t=v&m=10&d=libris. Länk till en artikel som sammanfattar Jane McAleveys idéer: https://www.jacobinmag.com/2016/12/jane-mcalevey-unions-organizing-workers-socialism. 

[19] Gimme A Home… av Chris Carlsson. Länk till artikeln: https://notesfrombelow.org/article/gimme-home.

                                                                   ***

Textens bakgrund var, och är väl fortfarande, det jag upplever som den låga teoretiska nivån inom vänstern. Jag tror dock inte att man kommer så långt genom att beskylla enskilda personer för de bristerna. Det är snarare ett kollektivt problem som kräver gemensamma lösningar. Läget för teorin idag ser ungefär ut på följande vis enligt mig. Å ena sidan finns det en gammal marxistisk kanon med välkända verk, såsom ”Kommunistiska manifestet” och ”Anti-Dühring. De är lättillgängliga och lägger en teoretisk grund, men räcker inte till om man ska bygga politik. Å andra sidan har vi alla teorier som tillkommit sedan dess. Dem är det svårare att få grepp om, men trenden är ändå tydlig: marxismen har de senaste decennierna förlorat sin status.

Vänsterns teori pendlar i regel mellan att antingen vara gammaldags marxistisk eller att inte vara marxistisk alls. Men det finns också undantag. I tidskrifter som Viewpoint Magazine och Notes From Below vidareutvecklas marxismen bortom sina traditioner. De nya tankarna når dock sällan ut till den bredare vänstern. Jag tror det hänger ihop med att mycket modern marxistisk teori skapas i akademiska sammanhang snarare än i anslutning till arbetarrörelsen och att själva tankarna, bortsett från det otillgängliga språket, inte får någon systematisk form. Det finns ingen nutida kanon, ingen samlad världsbild att förmedla vidare.

Texten i sig handlar framförallt om klasskamp. Det är ett centralt begrepp som inte brukar definieras närmare, men med en underförstådd innebörd. De främsta inspirationskällorna till mina tankar om klasskamp är sekelskiftets klassiska arbetarrörelse, samt 1960 och 70-talets italienska så kallade ”operaism” som på svenska översätts till ”arbetarism”.

En ensidig historieskrivning sätter likhetstecken mellan fackföreningarna och arbetarrörelsen. Men även om kampen på arbetsplatserna för högre lön och bättre villkor såklart utgjorde en viktig del, var exempelvis hyresgästorganiseringen och konsumentkooperationerna minst lika viktiga. Operaismen föddes i en senare tid där arbetarrörelsens organisationer funnit sig väl till rätta vid förhandlingsbordet. Facket hade slutat vara ett vapen i klasskampen och istället blivit en vän av kapitalismens ordning. När arbetarklassen kämpade gjorde den det därför autonomt, det vill säga självständigt från sina företrädare som inte längre representerade dess intressen. Den italienska arbetarklassen satte sina egna priser på varor såsom el, hyra och bussbiljetter. Om lönen gick att höja kunde även priserna sänkas. Denna ”självreduktion” visar på hur klasskampen breddades till att omfatta hela livet. För övrigt, när det var hungersnöd i Sverige år 1917 och kravaller bröt ut satte även upploppsmakarna sitt egna pris på bröd.

Operaisterna berikade den marxistiska teorin genom att placera klasskampen i kapitalismens mitt. Ingen hade uttryckligen skilt dem åt tidigare, men det operaisterna gjorde var att beskriva hur kapitalet självt inte kunde förstås utan att blanda in arbetarklassen. Eftersom det är arbetet som producerar mervärdet, vilket möjliggör kapitalistklassens profit, utgör arbetarklassen en del av kapitalets helhet enligt operaisten Mario Tronti.* Kampen mot kapitalismen förs inifrån. Antonio Negri gick steget längre genom att tala om hur varan rymmer en konflikt mellan det bruksvärde arbetarklassen vill ha för att uppfylla sina behov och det bytesvärde kapitalistklassen eftersträvar för att kunna göra vinst eller profitera.** Operaismen skrev på så vis om marxismens teori i grunden. Kapitalismens slut tillskrevs inte längre ekonomiska lagar som skulle försätta samhället i kris, utan arbetarklassens egna kamp.

Men klasskampen är framförallt en fråga om praktik och därför blir följdfrågan hur teorin ska genomföras. Tyvärr har jag inget bättre svar på hur organiseringen ska gå till än när jag skrev originaltexten. Planen är att läsa Jane McAleveys bok "No Shortcuts" inom en snar framtid, samt Eric Blancs ”Red State Revolt” och Angry Workers of the Worlds ”Class Power on Zero Hours”. Rodrigo Nunes har jag ägnat desto mer tid åt. Han har nog betytt lika mycket för mig som Wendy Brown. Honom ska jag återkomma till.

*Mario Troni - Workers and Capital

** Antonio Negri - Marx Beyond Marx. Texten är svår, men huvudpoängen går att läsa i bokens förord och i dess introduktionskapitel. Se även Harry Cleavers Att läsa kapitalet politiskt. Cleaver både sammanfattar operaismens historia och förklarar varans inneboende motsättning mellan bruksvärde och bytesvärde.

https://libcom.org/article/marx-beyond-marx-lessons-grundrisse-antonio-negri

https://www.marxists.org/svenska/ekonomi/cleaver/1979/index.htm

Wendy Brown och jag

Eva Lindström - Alla går iväg

Hej bloggen! Mitt andra inlägg kretsar också kring ett skolarbete från bibliotekarieprogrammet, fast den här essän skrev jag i kursen ”Samtidslitteratur”. Egentligen rotar jag mest fram texten som en ursäkt för att tänka högt om hur stor, till och med avgörande, betydelse Wendy Brown haft för mig. Första gången jag stötte på hennes namn var genom en text i tidskriften Bang. Det lär ha varit runt 2014 eller 2015 under den tid då identitetspolitiken var som starkast, när det räckte att åberopa ”tolkningsföreträde” för att få sista ordet i en debatt. De årens feministiska våg bidrog åtminstone till att väcka mitt politiska intresse, men sedan fastnade jag i en intellektuell återvändsgränd. Det var med Browns hjälp jag tog mig ur den. Jag är nog också skyldig henne ett tack för att ha introducerat mig och Nietzsche för varandra, men jag minns det inte så tydligt längre. 

Den insikt Brown gav mig gick ut på att radikal politik måste handla om viljan att ta sig bortom de exploaterande relationer vårt samhälle bygger på, istället för att klamra sig fast vid dem som en identitet. Idag tvingas människor exempelvis slita ut sina kroppar på arbetet för att ha råd med att leva ett drägligt liv. Erfarenheterna skapar såklart lidande, men de kan också göra personerna stolta över vad de klarar av att utstå. Och politiken får problem när den inte lyckas formulera en vision bortom det här lidandet, när slitet definierar vilka vi är. Det gäller såklart även för motsvarande positioner som att vara kvinna i ett patriarkat. Om vi blivit de vi är genom förtryck kan vi inte förbli desamma när vi ska uppnå frihet. Annars håller vi, som Brown beskriver det, fast vid vår skada. 

Mötet med Brown fick mitt tänkande att byta riktning. Hon ställde en fråga som jag förhållit mig till sedan dess: kan vi kämpa för ett annat samhälle om vi inte ens vet vad vi ska sträva efter? Vi behöver ingen detaljerad utopi som förklarar exakt hur vi ska bygga upp det nya samhället, men vi måste ändå ha en vision. Brown har såvitt jag vet, fast det var ärligt talat några år sedan jag läste henne sist, inte lyckats ge sin egen fråga något slutgiltigt svar. Och jag tror inte heller att hon och jag skulle ha svarat likadant idag. Jag är för mycket marxist nu, men det betyder å andra sidan inte att hon har tappat sin betydelse för mig. Mina tankar om relationen mellan marxismens teori och arbetarklassens praktik har nog präglats en hel del av henne. Men det ämnet får vänta till ett senare inlägg. Så här lyder iallafall en kort sammanfattning av min nästan tioåriga historia från identitetspolitik, via Wendy Brown, till idag. 

Men jag tog ju avstamp i en essä och den finns att läsa här nedan. Skoluppgiften handlade om autofiktion och det som rör Brown går att läsa mellan första och andra underrubriken. Jag är inte jättenöjd med texten idag, men jag kommer ihåg att det var roligt att skriva den och att jag kände mig lite stolt då. Trevlig läsning!

***

Fiktiv skönhet, verklig smärta

Johanna Frid har skrivit en roman, det påstår åtminstone framsidan av boken Nora eller Brinn Oslo brinn. Baksidans text komplicerar dock genren något, enligt den rör det sig om en autofiktiv roman. Den som vilar sina ögon på bokens omslag kan med andra ord börja ställa sig själv ett antal frågor, utan att ens ha öppnat den. Huvudpersonen råkar också ha samma namn som författaren och i romanen existerar det enligt Svenska Dagbladets recensent Therese Eriksson (2018) endast ”en suddig gräns mellan Johanna Frid och 'Johanna Frid'”. Rör det sig om vad vissa skulle kalla ”fiktionsfri fiktion” (Skov Nielsen, 2017, s. 188)? Och kvällstidningarnas favorifråga: är allt som står skrivet sant?

Tyvärr finns det inget enkelt svar på frågan huruvida verket är en exakt avspegling av författarens liv. Enligt henne själv är det iallafall hennes upplevelser och tankar som utgjort stoffet till romanen. Johanna Frids pojkvän, Emil, har faktiskt haft en tidigare flickvän som heter Nora (Frid, u.å). Och precis som i romanen har Frid ägnat många timmar åt att följa hennes Instagram. Likt många läsare av boken drog hon först slutsatsen att det handlade om svartsjuka. Enligt Frid var Nora ”sinnebilden för drömmen om ett fantastiskt liv” och det var jakten ”att sätta fingret på vad det var” hon ”kände” som ”blev vägledande för skrivandet” (Frid, u.å).

Boken är uppenbarligen varken en renodlad roman eller självbiografi. Idag menar många litteraturvetare att gränsen mellan fiktion och icke-fiktion är oklar. Paul de Man anser till exempel ”att så snart vi lägger vikt vid att en text är av någon så läser vi den självbiografiskt eftersom vi speglar författaren i texten” (Stounbjerg, 2017, s. 141). Striden behöver inte avgöras i denna essä, men de Mans anmärkning tydliggör att frågan har många bottnar.

Smärta, bitterhet och ilska

Förutom svartsjuka, eller vad känslan nu ska benämnas som, är endometrios ett centralt motiv i romanen. Flera scener äger rum på sjukhus och hos skolsköterskan. Under sin uppväxt blir Johanna gång på gång intalad att smärtan är ofarlig och att det nog ska lösa sig med ytterligare lite Naproxen, vilket det aldrig gör. Värken präglar istället hennes liv och stundtals ser hon ”explosioner på insidan av ögonlocken” (Frid, 2018, s. 57). Hon skildrar även den plats mensen får i det offentliga samtalet. Hon ställer sig dock kritisk till att strålkastarljuset framförallt riktas mot ”menstruationens visuella effekter” som ”bilder i sociala medier av […] en menskopp mellan smala fingrar med omsorgsfullt målade naglar” (Frid, 2018, s. 57-58). Dessa bilder kan kontrasteras mot hennes beskrivningar av sina egna upplevelser där hon ligger ”i fosterställning på golvet, kallsvettig” (Frid, 2018, s. 75). Frid känner sig ensam och ser sig omkring efter någon slags tröst eller gemenskap. Hon letar först efter svar i skönlitteraturen. Efter att ha avverkat både en essä av Lena Dunham och Hillary Mantels memoarer når hon den bittra insikten att hon ”misstog kunskap för makt, och kunskap för tröst, men efter all läsning kände” hon sig ”lika handfallen och ensam som tidigare” (Frid, 2018, s. 145). Litteraturen gör det inte enklare för henne att hantera en vardag med endometrios. Nästa steg blir att gå med i Facebook-grupper där människor delar med sig av sina erfarenheter. Där finner Frid människor i samma situation som henne, men trots det uppstår ingen gemenskap. Hon känner sig inte som en del av alla ”endo-krigare” (Frid, 2018, s. 146).  Människor uttrycker sig om allehanda problem som hör vardagen till för den som är endometriossjuk, men grupperna präglas enligt Johanna ändå av ”obenägenheten att sätta in sjukdomen i ett större perspektiv” (Frid, 2018, s. 147).  För trots att det finns ”en kollektiv ilska riktad mot att det var kvinnor som drabbades och att vården och forskningen därmed var åsidosatt” blev ”historierna cirkulära, upprepande”. Resonemanget påminner om Wendy Browns (2008) tankar i texten ”Att hålla fast vid sin skada”. Brown (2008, s. 53) knyter där an till Nietzsches teori om ressentiment, vilken kan beskrivas som ”de maktlösas moraliserande hämnd”. Denna tar fasta på hur förlorarnas sårade känslor riskerar att stå i vägen för ett konstruktivt framåtskridande. Istället för att ta fasta på vad ”jag vill”, i det här fallet bli befriad från de lidanden och problem man har på grund av endometriosen och samhällets felaktiga behandling av denna, blir det istället en fråga om vad ”jag är”, alltså endometriossjuk (Brown, 2008, s. 69). I slutändan blir Johanna också snarare förbannad än fast i en cirkulär bitterhet.

Att skriva så närgånget som Frid gör om sig själv är enligt Helt Harders (2016) beskrivningar ett arv från 1970-talet. Då blev litteraturen inte endast personlig, verket som uttryck för konstnärens kreativa skapande, utan också privat. Det privata blev dessutom politiskt, något som rörde samhället och inte bara den enskilda individen. 1970-talets uttryck har sitt ursprung i titeln på en text skriven av feministen Carol Hanisch (2009) år 1969, vilken på engelska heter ”The Personal Is Political”. I den skriver hon om tidens kvinnogrupper som uppstått och vars huvudsakliga verksamhet var att gemensamt diskutera erfarenheter av att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle. Kanske var det något större sammanhang i den stilen som Johanna hade hoppats på att finna.

Författare emellan

I princip varje text kan anses förbunden med någon annan. Detta beror väl dels på att författare och läsare bara är omväxlande funktioner inom ett och samma kretslopp. Intertextualitet är begreppet som betecknar denna relation mellan texter (Friis, 2017). Det finns såklart också direkta ordstölder. Ett exempel på detta i romanen är när Frid skriver att ”det är vackrast när det skymmer” (Frid, 2018, s. 84). Upphovsmannen är Pär Lagerkvist och citatet är namnet på en av hans mest välkända dikter. Mer typiskt för romanen är dock att författaren gör direkta referenser till andra verk och går i dialog med dem för att reflektera över sitt eget liv. Det finns framförallt en text som är intressant då den tar upp den svårlösta gåtan Nora. Det gäller artikeln Watch Me av Megan Nolan. Artikelförfattaren skriver att ”I tried to be open to what love might feel like when I knew I was not the prettiest girl he had touched” (Frid, 2018, s. 120). Johanna hittar äntligen någon att spegla sig i, någon som delar denna hittills oförklarliga känsla. Även Nolan var under en period av sitt liv besatt av sin pojkväns före detta flickvän. Hon menar inte heller att det rör sig om ren och skär svarsjuka, utan om en slags ”erotic thrill” (Frid, 2018, s. 122) av att betrakta detta vackra sagoväsen. Även om läsaren kanske inte får mer insyn i eller förståelse för Johannas känsloliv av detta delges åtminstone slutsatsen: ”det var en blick som fyllde så mycket att Nolan utgick ifrån att det hon såg också var vad hennes pojkvän såg – att även han ansåg att Lina [hans före detta flickvän] var den vackraste flickan han hade rört vid” (Frid, 2018, s. 123).

Persikor och pølser

Frid, eller Johanna, uppslukas helt av Nora. Trots det träffar hon henne aldrig under romanens gång, ser henne inte ens på avstånd. Istället filtreras ”mötet”, voyeurismen, genom Instagram. För att förstå vad som sker när Johanna har ögonen låsta mot skärmen, tittandes på bild efter bild av Nora, kan det vara lönt att använda sig av teorin om fiktionalisering (Skov Nielsen, 2017). Istället för att ge en slutgiltig definition av fiktion rör fiktionalisering ”vilka tekniker, strategier och medel som används för att uppnå vilka mål” (Skov Nielsen, 2017, s. 188). Perspektivet används dock inte vanligtvis för att analysera bilder, vilket jag emellertid ska försöka mig på. När Johanna får reda på att Noras mamma, Guro, är en känd norsk radiopersonlighet får hon vittring och börjar följa ännu ett spår. Hon hittar ”en bild på […] en ung Nora […]. Hon hade inte hittat sin sexiga persona än, såg osäker ut på sina höga klackar” (Frid, 2018, s. 74). Detta är en av få gånger då Johanna kritiskt granskar en bild på Nora. Oftast ser hon henne dock ”inte uppklädd utan vacker i avslappnade kläder […]  Ljuset föll snett från fönstret och underströk de skulpturala dragen i hennes ansikte” (Frid, 2018, s. 78). I det här senare skedet har Nora och kameran i harmoni lyckats skapa en vacker bild efter fiktionens alla mönster. Johannas beundran grundar sig dock inte bara på Noras utseende. Till minst lika stor del handlar det också om hennes livsstil och familj så som dessa skildras genom Instagram. Nora är enligt sin mamma ”verdens vakreste menneske” och ”lyset mitt” (Frid, 2018, s. 75). När Johanna får se en av alla dessa bilder börjar tårarna rinna och hon frågar sin pojkvän Emil: ”'Hur kan man vara så älskad, hur gör man för att bli sådär älskad” (Frid, 2018, s. 77). Allt vackert hon ser på Instagram jämför hon med sin egna grå verklighet. Istället för att vara ute och åka skidor, festa och äta dyr lunch på stan ligger Johanna hemma och vrider sig i smärtor som endometriosen orsakar.

När Johanna jämför sig själv med Nora blir det tydligt att denna Instagram-prinsessa glidit på en räkmacka. Själv känner sig Johanna som en ”pølse”. Hon inser samtidigt att hon och Nora inte kan leva samma liv, då Nora kom in på ”en højskole som hennes föräldrar betalade, flyttade tillsammans med sina vänner” och ”behövde inget jobb” (Frid, 2018, s. 171). Hon kommer ”aldrig få det som Nora fått bara genom att finnas till” (Frid, 2018, s. 171).

Den tillrättalagda bilden krackelerar något med tiden. Då Johanna frågar ut Emil och han berättar om sitt tidigare förhållande får hon veta att Nora inte gör allt det roliga som Instagram ger skenet av. När hon ser en bild av Nora badandes säger hon till sin pojkvän: ”Hennes röv var ju inte mycket att hurra för. […] Jag trodde den skulle vara rundare. Som en persika. […] Tycker du att den är sexig” (Frid, 2018, s. 154)? Johanna ser här igenom Instagrams fiktionalisering och finner en annan Nora än den ouppnåeliga skönhet hon blivit besatt av. Noras Instagram-skrud har med andra ord fallit av och hon blottas och visar sig vara som vilken annan människa som helst. När Johanna slutligen pressar sin pojkvän på svar tyder det på att hon inte längre nödvändigtvis tror att Nora är ”the prettiest girl” som Emil ”had touched” (Frid, 2018, s. 120).

”Ett stort plus däremot för framlyftandet av endometrios”

Hanna Jedvik (2018) skriver i sin recension att romanen främst handlar om ”endometrios och Instagram”. Hon framhäver även hur Johanna Frid särskiljer sig från sina samtida författare genom sitt komiska skrivande och att hon är en frisk fläkt i kontrast till ”den unga generationens författare som annars ibland tenderar att influeras väl mycket av Sara Stridsbergs bildrika prosa” (Jedvik, 2018).

Förutom att ha tagit del av en recension från Kulturnytt i P1 har jag också läst ett antal kortare omdömen på ett socialt medium ägnat åt böcker, Goodreads. Det är intressant att flera användare verkar se det som ett värde i sig att boken tar upp endometrios. En person skriver till exempel om boken: ”Värdelös, jag blev bara irriterad. Ett stort plus däremot för framlyftandet av endometrios” (Löfqvist, 2019). En av recensenterna på sidan formulerar en tanke som verkar delas av många: ”svagheterna anser jag vara att man som läsare vinner mycket liten förståelse för […] huvudpersonerna […]. Visst kan det vara ett grepp i sig, men frånvaron av information om Johannas bakgrund och person gör det bara inkomplett och ointressant” (Peter, 2019). Detta knyter an till Isers begrepp ”tomrum” som syftar på ”det osagda i texten, de förbindelselinjer och sammanhang som läsaren måste fylla ut” (Møller, 2017, s. 176). Läsaren får flera gånger höra Johanna sucka över hur mycket kärlek Nora får av sin mamma, Guro, men vi får aldrig veta något om hennes egna relation till sin mamma. Kanske är det tomrummet som Jedvik syftar på när hon menar att Frid skriver annorlunda än Stridsbergs lärjungar?

Slutligen går det att placera in Frid i vad Helt Harder (2016) benämner som den semionautiska författarfunktionen. Dess rötter sträcker sig tillbaka till 1970-talets vardagsskildringar som lyfte det personliga till det politiskas nivå. Skillnaden gentemot denna är att författaren till ännu större grad bryter upp distinktionen mellan fiktion och icke-fiktion, samt skriver ”med ett mindre entydigt politiskt mål” (Helt Harder, 2016). Det sista rör framförallt de känslor av svartsjuka eller kärlek som Johanna känner i romanen. Inte bara författarfunktionen, utan även innehållet i romanen, är samtida. Frid visar hur Instagram kan användas för att fiktionalisera vår vardag och kanske kan inlägg på sociala medier i sin tur betraktas som en form av autofiktion. Även endometrios tas upp. Sjukdomen är förvisso inte ny, men den har först nu belysts i offentlighetens ljus och det Frid skriver om sina smärtsamma upplevelser kan läsas som ett debattinlägg i vår samtid.

Källförteckning

Brown, Wendy. (2008). Att vinna framtiden åter. Stockholm: Bokförlaget Atlas.

Eriksson, T. (2018, 5 november). Hon tänker mer på killens ex än på honom själv. Svenska Dagbladet [SvD]. Hämtad från http://www.svd.se

Frid, J. (u.å). Brinn Nora! Vi Läser. Hämtad från https://vilaser.se/johanna-frid-brinn-nora/

Frid, J. (2018). Nora eller Brinn Oslo brinn. ellerströms förlag

Friis, E. (2017). Fiktion. I L. H. Kjældgaard, L. Møller, D. Ringgaard, L.Munk Rösing, P. Simonsen & M. Rosendahl Thomsen (Red.), Litteratur: Introduktion till teori och analys (s. 147-159). Lund: Studentlitteratur.

Hanisch, C. (2009). The Personal Is Political. Hämtad 2020-01-07 från http://www.carolhanisch.org/CHwritings/PIP.html

Helt Harder, J. (2016). Nya vägar mellan tecknen. Författarfunktionens förvandlingar runt millennieskiftet. Hämtad 2020-01-08 från https://nordicwomensliterature.net/se/2016/10/11/nyavagar-mellan-tecknen-forfattarfunktionens-forvandlingar-runt-millennieskiftet/

Jedvik, H. (2018). Johanna Frid skriver träffsäkert om smärta och svartsjuka. Hämtad 2020-01-10 från https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7074311

Löfqvist, M. (2019). Kommentar av Madeleine Löfqvist. Hämtad 2020-01-10 från https://www.adlibris.com/se/bok/nora-eller-brinn-oslo-brinn-9789172475342

Møller, L. (2017). Läsare. I L. H. Kjældgaard, L. Møller, D. Ringgaard, L.Munk Rösing, P. Simonsen & M. Rosendahl Thomsen (Red.), Litteratur: Introduktion till teori och analys (s. 173184). Lund: Studentlitteratur.

Peter. (2019). Hämtad 2020-01-10 från https://www.goodreads.com/book/show/42101995-noraeller-brinn-oslo-brinn

Skov Nielsen, H. (2017). Fiktion. I L. H. Kjældgaard, L. Møller, D. Ringgaard, L.Munk Rösing, P. Simonsen & M. Rosendahl Thomsen (Red.), Litteratur: Introduktion till teori och analys (s. 185195). Lund: Studentlitteratur.

Stounbjerg, P. (2017). Genre. I L. H. Kjældgaard, L. Møller, D. Ringgaard, L.Munk Rösing, P. Simonsen & M. Rosendahl Thomsen (Red.), Litteratur: Introduktion till teori och analys (s. 133146). Lund: Studentlitteratur.