Wendy Brown och jag

Eva Lindström - Alla går iväg

Hej bloggen! Mitt andra inlägg kretsar också kring ett skolarbete från bibliotekarieprogrammet, fast den här essän skrev jag i kursen ”Samtidslitteratur”. Egentligen rotar jag mest fram texten som en ursäkt för att tänka högt om hur stor, till och med avgörande, betydelse Wendy Brown haft för mig. Första gången jag stötte på hennes namn var genom en text i tidskriften Bang. Det lär ha varit runt 2014 eller 2015 under den tid då identitetspolitiken var som starkast, när det räckte att åberopa ”tolkningsföreträde” för att få sista ordet i en debatt. De årens feministiska våg bidrog åtminstone till att väcka mitt politiska intresse, men sedan fastnade jag i en intellektuell återvändsgränd. Det var med Browns hjälp jag tog mig ur den. Jag är nog också skyldig henne ett tack för att ha introducerat mig och Nietzsche för varandra, men jag minns det inte så tydligt längre. 

Den insikt Brown gav mig gick ut på att radikal politik måste handla om viljan att ta sig bortom de exploaterande relationer vårt samhälle bygger på, istället för att klamra sig fast vid dem som en identitet. Idag tvingas människor exempelvis slita ut sina kroppar på arbetet för att ha råd med att leva ett drägligt liv. Erfarenheterna skapar såklart lidande, men de kan också göra personerna stolta över vad de klarar av att utstå. Och politiken får problem när den inte lyckas formulera en vision bortom det här lidandet, när slitet definierar vilka vi är. Det gäller såklart även för motsvarande positioner som att vara kvinna i ett patriarkat. Om vi blivit de vi är genom förtryck kan vi inte förbli desamma när vi ska uppnå frihet. Annars håller vi, som Brown beskriver det, fast vid vår skada. 

Mötet med Brown fick mitt tänkande att byta riktning. Hon ställde en fråga som jag förhållit mig till sedan dess: kan vi kämpa för ett annat samhälle om vi inte ens vet vad vi ska sträva efter? Vi behöver ingen detaljerad utopi som förklarar exakt hur vi ska bygga upp det nya samhället, men vi måste ändå ha en vision. Brown har såvitt jag vet, fast det var ärligt talat några år sedan jag läste henne sist, inte lyckats ge sin egen fråga något slutgiltigt svar. Och jag tror inte heller att hon och jag skulle ha svarat likadant idag. Jag är för mycket marxist nu, men det betyder å andra sidan inte att hon har tappat sin betydelse för mig. Mina tankar om relationen mellan marxismens teori och arbetarklassens praktik har nog präglats en hel del av henne. Men det ämnet får vänta till ett senare inlägg. Så här lyder iallafall en kort sammanfattning av min nästan tioåriga historia från identitetspolitik, via Wendy Brown, till idag. 

Men jag tog ju avstamp i en essä och den finns att läsa här nedan. Skoluppgiften handlade om autofiktion och det som rör Brown går att läsa mellan första och andra underrubriken. Jag är inte jättenöjd med texten idag, men jag kommer ihåg att det var roligt att skriva den och att jag kände mig lite stolt då. Trevlig läsning!

***

Fiktiv skönhet, verklig smärta

Johanna Frid har skrivit en roman, det påstår åtminstone framsidan av boken Nora eller Brinn Oslo brinn. Baksidans text komplicerar dock genren något, enligt den rör det sig om en autofiktiv roman. Den som vilar sina ögon på bokens omslag kan med andra ord börja ställa sig själv ett antal frågor, utan att ens ha öppnat den. Huvudpersonen råkar också ha samma namn som författaren och i romanen existerar det enligt Svenska Dagbladets recensent Therese Eriksson (2018) endast ”en suddig gräns mellan Johanna Frid och 'Johanna Frid'”. Rör det sig om vad vissa skulle kalla ”fiktionsfri fiktion” (Skov Nielsen, 2017, s. 188)? Och kvällstidningarnas favorifråga: är allt som står skrivet sant?

Tyvärr finns det inget enkelt svar på frågan huruvida verket är en exakt avspegling av författarens liv. Enligt henne själv är det iallafall hennes upplevelser och tankar som utgjort stoffet till romanen. Johanna Frids pojkvän, Emil, har faktiskt haft en tidigare flickvän som heter Nora (Frid, u.å). Och precis som i romanen har Frid ägnat många timmar åt att följa hennes Instagram. Likt många läsare av boken drog hon först slutsatsen att det handlade om svartsjuka. Enligt Frid var Nora ”sinnebilden för drömmen om ett fantastiskt liv” och det var jakten ”att sätta fingret på vad det var” hon ”kände” som ”blev vägledande för skrivandet” (Frid, u.å).

Boken är uppenbarligen varken en renodlad roman eller självbiografi. Idag menar många litteraturvetare att gränsen mellan fiktion och icke-fiktion är oklar. Paul de Man anser till exempel ”att så snart vi lägger vikt vid att en text är av någon så läser vi den självbiografiskt eftersom vi speglar författaren i texten” (Stounbjerg, 2017, s. 141). Striden behöver inte avgöras i denna essä, men de Mans anmärkning tydliggör att frågan har många bottnar.

Smärta, bitterhet och ilska

Förutom svartsjuka, eller vad känslan nu ska benämnas som, är endometrios ett centralt motiv i romanen. Flera scener äger rum på sjukhus och hos skolsköterskan. Under sin uppväxt blir Johanna gång på gång intalad att smärtan är ofarlig och att det nog ska lösa sig med ytterligare lite Naproxen, vilket det aldrig gör. Värken präglar istället hennes liv och stundtals ser hon ”explosioner på insidan av ögonlocken” (Frid, 2018, s. 57). Hon skildrar även den plats mensen får i det offentliga samtalet. Hon ställer sig dock kritisk till att strålkastarljuset framförallt riktas mot ”menstruationens visuella effekter” som ”bilder i sociala medier av […] en menskopp mellan smala fingrar med omsorgsfullt målade naglar” (Frid, 2018, s. 57-58). Dessa bilder kan kontrasteras mot hennes beskrivningar av sina egna upplevelser där hon ligger ”i fosterställning på golvet, kallsvettig” (Frid, 2018, s. 75). Frid känner sig ensam och ser sig omkring efter någon slags tröst eller gemenskap. Hon letar först efter svar i skönlitteraturen. Efter att ha avverkat både en essä av Lena Dunham och Hillary Mantels memoarer når hon den bittra insikten att hon ”misstog kunskap för makt, och kunskap för tröst, men efter all läsning kände” hon sig ”lika handfallen och ensam som tidigare” (Frid, 2018, s. 145). Litteraturen gör det inte enklare för henne att hantera en vardag med endometrios. Nästa steg blir att gå med i Facebook-grupper där människor delar med sig av sina erfarenheter. Där finner Frid människor i samma situation som henne, men trots det uppstår ingen gemenskap. Hon känner sig inte som en del av alla ”endo-krigare” (Frid, 2018, s. 146).  Människor uttrycker sig om allehanda problem som hör vardagen till för den som är endometriossjuk, men grupperna präglas enligt Johanna ändå av ”obenägenheten att sätta in sjukdomen i ett större perspektiv” (Frid, 2018, s. 147).  För trots att det finns ”en kollektiv ilska riktad mot att det var kvinnor som drabbades och att vården och forskningen därmed var åsidosatt” blev ”historierna cirkulära, upprepande”. Resonemanget påminner om Wendy Browns (2008) tankar i texten ”Att hålla fast vid sin skada”. Brown (2008, s. 53) knyter där an till Nietzsches teori om ressentiment, vilken kan beskrivas som ”de maktlösas moraliserande hämnd”. Denna tar fasta på hur förlorarnas sårade känslor riskerar att stå i vägen för ett konstruktivt framåtskridande. Istället för att ta fasta på vad ”jag vill”, i det här fallet bli befriad från de lidanden och problem man har på grund av endometriosen och samhällets felaktiga behandling av denna, blir det istället en fråga om vad ”jag är”, alltså endometriossjuk (Brown, 2008, s. 69). I slutändan blir Johanna också snarare förbannad än fast i en cirkulär bitterhet.

Att skriva så närgånget som Frid gör om sig själv är enligt Helt Harders (2016) beskrivningar ett arv från 1970-talet. Då blev litteraturen inte endast personlig, verket som uttryck för konstnärens kreativa skapande, utan också privat. Det privata blev dessutom politiskt, något som rörde samhället och inte bara den enskilda individen. 1970-talets uttryck har sitt ursprung i titeln på en text skriven av feministen Carol Hanisch (2009) år 1969, vilken på engelska heter ”The Personal Is Political”. I den skriver hon om tidens kvinnogrupper som uppstått och vars huvudsakliga verksamhet var att gemensamt diskutera erfarenheter av att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle. Kanske var det något större sammanhang i den stilen som Johanna hade hoppats på att finna.

Författare emellan

I princip varje text kan anses förbunden med någon annan. Detta beror väl dels på att författare och läsare bara är omväxlande funktioner inom ett och samma kretslopp. Intertextualitet är begreppet som betecknar denna relation mellan texter (Friis, 2017). Det finns såklart också direkta ordstölder. Ett exempel på detta i romanen är när Frid skriver att ”det är vackrast när det skymmer” (Frid, 2018, s. 84). Upphovsmannen är Pär Lagerkvist och citatet är namnet på en av hans mest välkända dikter. Mer typiskt för romanen är dock att författaren gör direkta referenser till andra verk och går i dialog med dem för att reflektera över sitt eget liv. Det finns framförallt en text som är intressant då den tar upp den svårlösta gåtan Nora. Det gäller artikeln Watch Me av Megan Nolan. Artikelförfattaren skriver att ”I tried to be open to what love might feel like when I knew I was not the prettiest girl he had touched” (Frid, 2018, s. 120). Johanna hittar äntligen någon att spegla sig i, någon som delar denna hittills oförklarliga känsla. Även Nolan var under en period av sitt liv besatt av sin pojkväns före detta flickvän. Hon menar inte heller att det rör sig om ren och skär svarsjuka, utan om en slags ”erotic thrill” (Frid, 2018, s. 122) av att betrakta detta vackra sagoväsen. Även om läsaren kanske inte får mer insyn i eller förståelse för Johannas känsloliv av detta delges åtminstone slutsatsen: ”det var en blick som fyllde så mycket att Nolan utgick ifrån att det hon såg också var vad hennes pojkvän såg – att även han ansåg att Lina [hans före detta flickvän] var den vackraste flickan han hade rört vid” (Frid, 2018, s. 123).

Persikor och pølser

Frid, eller Johanna, uppslukas helt av Nora. Trots det träffar hon henne aldrig under romanens gång, ser henne inte ens på avstånd. Istället filtreras ”mötet”, voyeurismen, genom Instagram. För att förstå vad som sker när Johanna har ögonen låsta mot skärmen, tittandes på bild efter bild av Nora, kan det vara lönt att använda sig av teorin om fiktionalisering (Skov Nielsen, 2017). Istället för att ge en slutgiltig definition av fiktion rör fiktionalisering ”vilka tekniker, strategier och medel som används för att uppnå vilka mål” (Skov Nielsen, 2017, s. 188). Perspektivet används dock inte vanligtvis för att analysera bilder, vilket jag emellertid ska försöka mig på. När Johanna får reda på att Noras mamma, Guro, är en känd norsk radiopersonlighet får hon vittring och börjar följa ännu ett spår. Hon hittar ”en bild på […] en ung Nora […]. Hon hade inte hittat sin sexiga persona än, såg osäker ut på sina höga klackar” (Frid, 2018, s. 74). Detta är en av få gånger då Johanna kritiskt granskar en bild på Nora. Oftast ser hon henne dock ”inte uppklädd utan vacker i avslappnade kläder […]  Ljuset föll snett från fönstret och underströk de skulpturala dragen i hennes ansikte” (Frid, 2018, s. 78). I det här senare skedet har Nora och kameran i harmoni lyckats skapa en vacker bild efter fiktionens alla mönster. Johannas beundran grundar sig dock inte bara på Noras utseende. Till minst lika stor del handlar det också om hennes livsstil och familj så som dessa skildras genom Instagram. Nora är enligt sin mamma ”verdens vakreste menneske” och ”lyset mitt” (Frid, 2018, s. 75). När Johanna får se en av alla dessa bilder börjar tårarna rinna och hon frågar sin pojkvän Emil: ”'Hur kan man vara så älskad, hur gör man för att bli sådär älskad” (Frid, 2018, s. 77). Allt vackert hon ser på Instagram jämför hon med sin egna grå verklighet. Istället för att vara ute och åka skidor, festa och äta dyr lunch på stan ligger Johanna hemma och vrider sig i smärtor som endometriosen orsakar.

När Johanna jämför sig själv med Nora blir det tydligt att denna Instagram-prinsessa glidit på en räkmacka. Själv känner sig Johanna som en ”pølse”. Hon inser samtidigt att hon och Nora inte kan leva samma liv, då Nora kom in på ”en højskole som hennes föräldrar betalade, flyttade tillsammans med sina vänner” och ”behövde inget jobb” (Frid, 2018, s. 171). Hon kommer ”aldrig få det som Nora fått bara genom att finnas till” (Frid, 2018, s. 171).

Den tillrättalagda bilden krackelerar något med tiden. Då Johanna frågar ut Emil och han berättar om sitt tidigare förhållande får hon veta att Nora inte gör allt det roliga som Instagram ger skenet av. När hon ser en bild av Nora badandes säger hon till sin pojkvän: ”Hennes röv var ju inte mycket att hurra för. […] Jag trodde den skulle vara rundare. Som en persika. […] Tycker du att den är sexig” (Frid, 2018, s. 154)? Johanna ser här igenom Instagrams fiktionalisering och finner en annan Nora än den ouppnåeliga skönhet hon blivit besatt av. Noras Instagram-skrud har med andra ord fallit av och hon blottas och visar sig vara som vilken annan människa som helst. När Johanna slutligen pressar sin pojkvän på svar tyder det på att hon inte längre nödvändigtvis tror att Nora är ”the prettiest girl” som Emil ”had touched” (Frid, 2018, s. 120).

”Ett stort plus däremot för framlyftandet av endometrios”

Hanna Jedvik (2018) skriver i sin recension att romanen främst handlar om ”endometrios och Instagram”. Hon framhäver även hur Johanna Frid särskiljer sig från sina samtida författare genom sitt komiska skrivande och att hon är en frisk fläkt i kontrast till ”den unga generationens författare som annars ibland tenderar att influeras väl mycket av Sara Stridsbergs bildrika prosa” (Jedvik, 2018).

Förutom att ha tagit del av en recension från Kulturnytt i P1 har jag också läst ett antal kortare omdömen på ett socialt medium ägnat åt böcker, Goodreads. Det är intressant att flera användare verkar se det som ett värde i sig att boken tar upp endometrios. En person skriver till exempel om boken: ”Värdelös, jag blev bara irriterad. Ett stort plus däremot för framlyftandet av endometrios” (Löfqvist, 2019). En av recensenterna på sidan formulerar en tanke som verkar delas av många: ”svagheterna anser jag vara att man som läsare vinner mycket liten förståelse för […] huvudpersonerna […]. Visst kan det vara ett grepp i sig, men frånvaron av information om Johannas bakgrund och person gör det bara inkomplett och ointressant” (Peter, 2019). Detta knyter an till Isers begrepp ”tomrum” som syftar på ”det osagda i texten, de förbindelselinjer och sammanhang som läsaren måste fylla ut” (Møller, 2017, s. 176). Läsaren får flera gånger höra Johanna sucka över hur mycket kärlek Nora får av sin mamma, Guro, men vi får aldrig veta något om hennes egna relation till sin mamma. Kanske är det tomrummet som Jedvik syftar på när hon menar att Frid skriver annorlunda än Stridsbergs lärjungar?

Slutligen går det att placera in Frid i vad Helt Harder (2016) benämner som den semionautiska författarfunktionen. Dess rötter sträcker sig tillbaka till 1970-talets vardagsskildringar som lyfte det personliga till det politiskas nivå. Skillnaden gentemot denna är att författaren till ännu större grad bryter upp distinktionen mellan fiktion och icke-fiktion, samt skriver ”med ett mindre entydigt politiskt mål” (Helt Harder, 2016). Det sista rör framförallt de känslor av svartsjuka eller kärlek som Johanna känner i romanen. Inte bara författarfunktionen, utan även innehållet i romanen, är samtida. Frid visar hur Instagram kan användas för att fiktionalisera vår vardag och kanske kan inlägg på sociala medier i sin tur betraktas som en form av autofiktion. Även endometrios tas upp. Sjukdomen är förvisso inte ny, men den har först nu belysts i offentlighetens ljus och det Frid skriver om sina smärtsamma upplevelser kan läsas som ett debattinlägg i vår samtid.

Källförteckning

Brown, Wendy. (2008). Att vinna framtiden åter. Stockholm: Bokförlaget Atlas.

Eriksson, T. (2018, 5 november). Hon tänker mer på killens ex än på honom själv. Svenska Dagbladet [SvD]. Hämtad från http://www.svd.se

Frid, J. (u.å). Brinn Nora! Vi Läser. Hämtad från https://vilaser.se/johanna-frid-brinn-nora/

Frid, J. (2018). Nora eller Brinn Oslo brinn. ellerströms förlag

Friis, E. (2017). Fiktion. I L. H. Kjældgaard, L. Møller, D. Ringgaard, L.Munk Rösing, P. Simonsen & M. Rosendahl Thomsen (Red.), Litteratur: Introduktion till teori och analys (s. 147-159). Lund: Studentlitteratur.

Hanisch, C. (2009). The Personal Is Political. Hämtad 2020-01-07 från http://www.carolhanisch.org/CHwritings/PIP.html

Helt Harder, J. (2016). Nya vägar mellan tecknen. Författarfunktionens förvandlingar runt millennieskiftet. Hämtad 2020-01-08 från https://nordicwomensliterature.net/se/2016/10/11/nyavagar-mellan-tecknen-forfattarfunktionens-forvandlingar-runt-millennieskiftet/

Jedvik, H. (2018). Johanna Frid skriver träffsäkert om smärta och svartsjuka. Hämtad 2020-01-10 från https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=7074311

Löfqvist, M. (2019). Kommentar av Madeleine Löfqvist. Hämtad 2020-01-10 från https://www.adlibris.com/se/bok/nora-eller-brinn-oslo-brinn-9789172475342

Møller, L. (2017). Läsare. I L. H. Kjældgaard, L. Møller, D. Ringgaard, L.Munk Rösing, P. Simonsen & M. Rosendahl Thomsen (Red.), Litteratur: Introduktion till teori och analys (s. 173184). Lund: Studentlitteratur.

Peter. (2019). Hämtad 2020-01-10 från https://www.goodreads.com/book/show/42101995-noraeller-brinn-oslo-brinn

Skov Nielsen, H. (2017). Fiktion. I L. H. Kjældgaard, L. Møller, D. Ringgaard, L.Munk Rösing, P. Simonsen & M. Rosendahl Thomsen (Red.), Litteratur: Introduktion till teori och analys (s. 185195). Lund: Studentlitteratur.

Stounbjerg, P. (2017). Genre. I L. H. Kjældgaard, L. Møller, D. Ringgaard, L.Munk Rösing, P. Simonsen & M. Rosendahl Thomsen (Red.), Litteratur: Introduktion till teori och analys (s. 133146). Lund: Studentlitteratur.